På onsdagskvällen berättade hon för en berörd publik på Storstrands kursgård om traumat att förlora ett älskat barn, om hur maktlös hon kände sig och hur vården svek.
– I kontakterna med BUP hade jag ingen fördel av att jag är läkare. Tvärtom, säger Ludmilla Rosengren, som beskriver känslan av maktlöshet.
Efter dotterns död gjorde familjen en Lex Maria-anmälan där den ansvarige läkaren vid BUP fälldes av den dåvarande ansvarnämnden. Linnea var intagen för vård, men personalen släppte ut henne för att låta henne cykla till en konsert och den kvällen tog 14-åringen sitt liv.
– När jag fick höra att de släppt ut henne sade jag, "då är hon död". Du får lita på vår bedömning var det svar jag fick från personalen, säger Ludmilla Rosengren.
Hon fortsätter:
– Varför Linnea? Jag kände inte igen mig i en familj där ett barn tar livet av sig. Linnea var en glad tonåring som var mycket nära mig. Sedan började hon må dåligt i februari 2008, och hon förklarade för oss att "jag kommer inte att bli 15". Hon drabbades av ångest, mardrömmar och nedstämdhet. Hon ville inte ha hjälp, men i april 2008 blev hon inlagd. Hon drogs med suicidplaner, var deprimerad, hon fick antidepressiv medicin och hade psykologsamtal men blev inte bättre.
– Vi bad om läkarsamtal, men ingen ville prata med oss trots att hon gjorde tre självmordsförsök. Jag fick känslan av att BUP ansåg att det var jag som var problemet, säger Ludmilla Rosengren.
Hon säger att när dödsbudet kom delades hennes liv, före och efter Linnea.
– Först kände jag en lättnad, sedan blev det helt blankt. Jag tänkte "hur ska jag kunna leva utan mitt barn".
Så småningom bestämde hon sig dock för att ge livet en chans.
– Linnea hade en storasyster och två bröder. Jag ville inte att vårt döda barn skulle ta för stor plats och att pojkarna skulle drabbas av att de skulle förlora de föräldrar de hade tidigare. I dag lever jag ett bra liv, berättar Ludmilla Rosengren, som skrivit två böcker i ämnet och som verkar som läkare och KBT-terapeut i Uppsala.
Hon har skapat organisationen Suicide Zero som arbetar för att minska självmorden och hon har skrivit två böcker, "Livet är nu" och "Jag vill inte leva", den senare riktad till ungdomar. Hon ligger också bakom "Mind" som är en självmordsjour dit drabbade kan ringa.
Hon arbetar aktivt för att slå hål på myter som att om någon varit deprimerad och plötsligt blir glad så är faran över och att självmord sker utan förvarning.
– Så är det inte. Man kan alltid hindra de som bestämt sig, säger Ludmilla Rosengren.