Hösten 1965 satt Stig Söderberg i sin studentlägenhet i Umeå och pluggade. Han märkte hur törstigt han blev, han drack och drack, men han lyckades inte släcka törsten. Han fick springa och kissa stup i kvarten och hans föräldrar förstod att något var fel och tog med honom till läkare. Stig Söderberg hade fyllt 23 år när det konstaterades att han insjuknat i diabetes typ 1.
– Mitt blodsocker var väldigt högt och jag blev inlagd på lasarettet i några veckor. Men jag har inget minne av att jag upplevde det som traumatiskt, berättar han.
Omställningen blev inte så stor som den borde ha blivit. Det han fick lära sig på sjukhuset var att spruta in insulin i låret. Det fick han öva på med hjälp av en apelsin.
– En apelsin påminner om huden så jag fick sticka i den, men i övrigt fick jag inte lära mig mycket. Pedagogiken att jag skulle lära mig om sjukdomen fanns inte då. De sa lite om maten och att det var sockersjuka, men jag fick inte veta hur jag skulle hantera mina blodsockersvängningar.
Första gången Stig Söderberg fick lågt blodsocker, som han minns, var när han och frun Ulla-Britt var ute och åkte längdskidor.
– Jag kunde inte ta mig fram. Det var i det närmaste omöjligt för mig att röra på mig, men vi förstod inte att det handlade om blodsockret.
Ulla-Britt Söderberg lyckades skjutsa hem maken på sparken som de lämnat en bit därifrån och hemma i lägenheten stoppade han i sig något. Blodsockret höjdes och han mådde bättre. Efter det tog han reda på mer om sjukdomen och hur han skulle kunna hantera den för att leva ett bra liv.
Firar hälsan
Han har haft diabetes i 50 år och det tycker han är värt att fira. Inte sjukdomen i sig, den är inget att fira, men att han trots sjukdomen fått och fortfarande får leva ett normalt liv.
– Det är jag oerhört tacksam för, berättar han.
Sjukdomen har visserligen bromsat honom i vissa stunder, han har exempelvis inte åkt iväg på spontana resor eftersom han noggrant vill planera så han vet att han kan hålla blodsockret under kontroll med hjälp av insulin och mat. Druvsockertabletter är exempelvis en livräddare om blodsockret blir för lågt och det följer alltid med. Men överlag har han gjort det han velat och han besväras inte av några följdsjukdomar.
För lågt blodsocker tycker han är jobbigast.
– Om blodsockret sjunker för lågt blir jag oförmögen att göra något. Det är obehagligt när det låga blodsockret uppkommer på nätterna. Ulla-Britt märker det och hjälper mig, men om jag är ensam måste jag ställa väckarklockan så jag kan mäta blodsockret med jämna mellanrum.
Vaknade på sjukhus
I början av 90-talet satte sig Stig Söderberg på nattåget och även fast han fått rådet att han ska berätta för folk om sin diabetes gjorde han inte det för personerna han delade kupé med. Han somnade och blodsockret blev för lågt.
Om blodsockret sjunker för lågt förlorar personen med diabetes medvetandet och hamnar i så kallad insulinkoma. Det är farligt eftersom hjärnan kan ta skada av allt för låga blodsockervärden.
Som tur var upptäckte kupégrannarna att något var fel och de lyckades stoppa tåget. Med ambulans åkte han till sjukhus där han senare vaknade upp.
– Det är inte så lätt att veta varför blodsockret blir för lågt. Det kan vara för att jag tagit för mycket insulin, att jag har ätit för lite, att jag ansträngt mig för mycket eller att jag stressar. Det är mycket som påverkar, men jag har accepterat att det är så det är att ha diabetes. Risken finns och det är obehagligt, därför tycker jag att det är en trygghet att ställa väckarklockan de gånger jag är ensam.
Från en spruta till flera
Insulindosen år 1965 var en spruta per dygn. Då fick han ta sin dos med hjälp av en glasspruta och injektionsnål i låret.
– Problemet med det var att jag var tvungen att planera hela dagen utifrån den dos jag tog på morgonen.
Nu för tiden tar han insulindosen i magen och använder insulinpennor. Eftersom det tas kontinuerligt under dagen i samband med måltider blir planeringen betydligt lättare.
– Den förändringen har underlättat mycket. Först kändes det besvärligt att behöva ta flera sprutor om dagen, men jag upptäckte snabbt att det blev så mycket enklare.
Även blodsockermätningen är bättre i dag. Till en början mätte han urinsockret för att få veta hur blodsockret låg.
– Det var besvärligt. Det är ju sockret i blodet jag ville åt och på det här sättet blev det en fördröjning. Nu när jag sticker mig i fingret och mäter med en blodsockermätare är det enklare.
Han följer dietföreskrifter som talar om långsamma kolhydrater i stället för snabba och det har blivit en naturlig del i matlagningen hemma hos paret Söderberg efter 50 år med sjukdomen.
– Jag har aldrig varit så bunden av det söta som finns i godis och efterrätter. Jag avstår från att äta av det som är absolut sötast för att undvika ett för högt blodsocker, det finns socker i maten redan, säger han.