Det sägs att indigobarn föds till världen för att sprida kärlek och fred.
Det sägs också att indigobarn har lätt för att känna andras energier och att de behöver pausa från samhället och skärma av sig i ensamhet.
Att vara ett indigobarn är sällan enkelt.
För Lindas del kunde hon för första gången formulera känslan av att inte tillhöra den här världen när hon precis hade börjat skolan.
Då sjönk hon in i en depression som varade i mer än tio år.
- När jag låg i sängen på kvällen kändes det alltid som om jag längtade hem, fast jag var hemma. Jag ville någon annanstans, men jag visste inte vart.
Så börjar Linda sin berättelse.
När hon var sju, åtta år var känslan av att inte tillhöra den här världen stark.
Hon längtade efter något annat
Kände sig sällan bekväm med andra barn, förstod inte de sociala koderna och spelade delvis med istället.
- Jag drog mig undan och funderade på vad det var för fel på mig. Skolgången var det värsta som kunde hända. Jag passade inte in i den lådform som skolan är, det var rörigt och jag hade svårt att koncentrera mig. Jag valde ofta att sitta vid sidan av och tyckte att de andra var underliga - och de tyckte väl att jag var lika underlig, säger Linda.
Att hela tiden se orättvisor, både små och stora, och att inte kunna hålla tyst om dem gjorde också livet svårt.
- Många gånger uppskattades det inte att jag var rak och ärlig. Det hade varit enklare att hålla tyst, eftersom man blir obekväm i andras ögon, men jag kunde inte. Jag tar lätt på mig andras energier - och under skoltiden tog jag på mig allt. Det kändes som om jag bar världens oroligheter på mina axlar, som att det var jag som skulle göra något åt det. Som att jag hade ett syfte med mitt liv.
När Linda var nio år virade depressionen in sina armar kring henne på allvar.
I drygt tio år levde hon så.
- I vissa perioder låg jag bara hemma och stirrade i taket, jag slöt mig och pratade inte med någon om hur jag mådde. Under gymnasiet var jag inte i skolan så mycket och vi kallades till samtal där lärare, föräldrar och rektor var med. De frågade bland annat om jag rökte hasch. Det gjorde jag inte, men jag drack väldigt mycket alkohol en period. Det är vanligt att indigobarn hamnar i drogberoende, eller sitter på institutioner med tunga mediciner.
Det är inte speciellt länge sedan Lindas mamma fann begreppet indigobarn och läste upp dess innebörd.
Och det var så självklart.
- Min mamma har varit ett otroligt stöd, utan henne vet jag inte vad jag gjort i dag. Jag hade nog legat medicinerad på psyket tror jag.
Men början till hennes livsförändring anstiftades av något annat.
Vipassana.
En urgammal meditationsteknik.
- Jag åkte på ett tio dagar långt retreat, där man bara är i kontakt med sig själv, i sig själv. Man sover på en tunn madrass, pratar inte, läser inte, ser inte på tv och ser inte varandra i ögonen. Istället ägnar man all tid till sig själv, och att lära sig meditationstekniken.
Där, i Ödeshög, öppnade sig en annan värld för Linda.
- Det var en omvälvande upplevelse. Jag började inse att det inte fel på mig. Tidigare hade jag inte litat på mina upplevelser, men när jag började meditera förstod jag att den här världen som jag alltid längtat efter finns här hela tiden. Det finns magi och när jag kunde vara mig själv hittade jag också min inre styrka. Jag har alltid upplevt att jag varit mottaglig för energier.
- Innerst inne har jag alltid förstått att det finns något mer i vårt samhälle än förnuft och logik. Genom meditationen började jag inse och uppskatta mina förmågor, men det är fortfarande svårt att sätta ord på dem.
Hennes ögon, djupa, ärliga.
Gesterna, de smala fingrarna.
En särskild energi.
Och även om det är svårt att sätta ord, så finns det begrepp.
Indigobarn.
Kristallbarn.
High sensitive person.
- Jag kallar det för att var känslig. Alla har den förmågan mer eller mindre, det är bara olika hur mycket vi släpper fram den. Jag är mottaglig för energier, stämningar och humör. Jag har ibland för lätt att läsa andra, och tar på mig mycket känslomässigt. Nu försöker jag hitta vad som är mitt och när jag behöver sätta upp en skyddsatomsfär. Jag försöker lära mig när känsligheten ska vara på eller av, säger Linda.
En annan del i att må bättre har varit att lämna staden för landsbygden.
Skog och öppna vidder.
Ett behov av att gömma sig från omvärlden.
Att stänga ute intryck, som snurrar om.
- Naturen är mitt tempel, inga hus, inga människor, inga störande vibrationer. Jag har ett stort behov av att kunna stänga dörren och vara själv, men med vetskapen att bakom knuten finns en hel kultur med öppna människor, en annan medvetenhet, ett annat tänk än samhället vi lever i. Där är människor öppna inför ett samhälle mer baserat på kärlek och respekt istället för prestige, logik och vetenskap.
- Förut var jag så rädd, jag hade ingen framtid. Nu bryr jag mig inte om vad andra tänker, om jag förtrycker mina förmågor mår jag sämre direkt. När jag var yngre kändes allt ansvar hemskt och övermäktigt, nu känner jag att förändringen måste börja med mig själv. Var förändringen. Be the change! Och jag kan se min väg tydligt, jag vill hitta en mentor som kan guida mig i naturmagi och att driva energier. Jag vill ta hand om min känslighet.