Haft en sorts längtan. Den jag inte riktigt kunnat sätta ord på förrän i dag. Den jag inte visste om att den låg liksom längst där inne. Men samtidigt mitt i allt.
Orolig och nervös många dagar, glad men disträ andra.
Ingenting om vad personerna det berör mest måste känt. De många månaderna.
Av ny tid, nya perspektiv.
En ny människa, individ och ansikte att lära känna. Att bejaka, att älska.
Att en grå novemberkväll kunde bli så ljus, så mycket mer och bättre hade jag ingen aning om. Inte min penna heller.
För vad vore vi utan the up & coming. De som i sin tur ska leva sitt liv, inifrån och ut. Lyckas, misslyckas och lära sig. Så länge de vill, har lust och kan.
Jag vet inte vad det betyder att bli farbror än. Anar bara en enda stor glädje.
Den att få vara med från start på något helt nytt.
Sitta med dig, hålla i dig, lyssna på plinkande musik. Titta, men mest peka i böcker. Sova och vakna. Äta och se. Vara ledsen, vara glad.
Se dig om, det är här du bor. Där hänger din jacka, där står dina skor.
För vem vet vad eller vem denna person kommer att bli. Hur han kommer påverka, inspirera och nå fram till mig. Det känns.
Jag trodde min kvot var fylld, där för fyra år sedan. Då vi blev tre. Nu har jag så mycket mer, ingen vet vart livet tar vägen. Lev det.
Välkommen till världen, vem du än är.