Folkligt? Check! Festligt? Check! Fullsatt? Dubbelcheck! Succé är inget överord för höstens största musikevenemang i Piteå. Det är en konsert som bygger bra, med sångarna och spelglädjen i centrum. Alltihop i en stor förpackning. Frågan är om en tribute-gala i det här formatet går att få så mycket pampigare än när Queen är föremål för hyllningen.

Trycket på biljetter har varit enormt och troligtvis hade det funnits publik för en föreställning till, men kanske är det bra att det finns större sug än tillgång.
Det är med viss förväntan jag slår mig ner bredvid mixplats medan kärntrion hamrar igång programförklaringen, "We will rock you", med bra klös från Peter Eliassons strupe, för att sedan successivt utöka med gästartister medan skivomslag, videor och bilder växlar i storformat i bakgrunden.

Queen har aldrig varit något av de stora banden i min värld, men jag har tillräckligt med respekt för dem för att inte tänka 1987, mumla någonting om "arenarock" och nöja mig med det. Deras unika artistiska gärning bjuder på mer än så. Det här blir en konsert som inte bara lutar sig mot de mest kända hitsen. Great gig-gänget vill gärna visa upp bredden. Därför får vi både melodiös "sleazy" sing along-rock i "Fat bottomed girls" (passar det här gänget som handsken) och sprödaste ballad i "Is this the world we created ..?" . Jag noterar att hela fyra låtar kommer från 1984 års album "The works".
Mats Lundberg beter sig fortfarande som "en som vill upp" bakom pukorna och det menar jag som beröm. Folke Wiklund motionerar både basen och sig själv där han skuttar runt och Peter Eliasson och Leo Holmberg bjuder på återkommande snygg tvåstämmighet och bidrar med sina gitarrer till en upplevelse som bitvis känns "rockenrolligare" än Queen själva.

Rollbesättningen för solisterna är också bra. Francis Goossens återvänder som "Bowie" i "Under pressure" tillsammans med Olle Strandberg, där den där härliga kraften gör sig påmind men där sångljudet är på tok för lågt i början. Sedan får han ta hand om de nättare numren "39" och "Crazy little thing called love", vilket visar ytterligare en fin sida av honom som sångare.
Har svårt att tänka mig en bättre sångare än Lulebon Olle Strandberg till "Now I'm here" som han sätter många levda års kraft bakom. Riktigt lyckat! Han fungerar bra även i "Bohemian rhapsody" där kören - en del av musikhögskolans kammarkör - tyvärr känns för anonym. En mixfråga möjligen, för i "We are the champions" är de med desto mer i ljudbilden och där låter de helrätt.

Den jag tänker uppehålla mig längst vid är Micke Holm. Den här kvällen, när han får blomma ut i sin rätta biotop, kommer det fram vilken otrolig röst han har, både vacker, mäktig och med det där vassa som behövs till de mer krävande Mercury-numren.
Han står vid solomikrofonen i kvällens tre tyngsta nummer. "Another one bites the dust" som har rätt bett i sången och den där rätta, lätt mekaniska kylan från bandet, "Radio ga ga" som blir så där futuristiskt storslagen med hjälp av stans fetaste syntljud från Michael Ottosson, och så det mäktiga, vemodiga supernumret "The show must go on" som får ett massivt jubel och lämnar mig helt matt.

Önskelådan har fyllts på. Nu är frågan vad vi får höra nästa år. Rolling Stones och Beatles skulle kännas självklara eller varför inte en hyllning kollektivt till klassiska hårdrockband där Purple, Sabbath, Zeppelin och en massa andra kan få plats? Spännande.
Anders Sandlund

Låtarna som spelades var: "We will rock you", "Tie your mother down", "Now I'm here", "Hammer to fall", "Killer queen", "Another one bites the dust", "Under pressure", "Fat bottomed girls", "Radio ga ga", "Is this the world we created ..?", "39", "Crazy little thing called love", "I want to break free", "I want it all", "The show must go on". Extranummer: "Let me live", "Somebody to love", "Bohemian rhapsody", "We are the champions".