Vaknar upp. Ofta för tidigt.
Kan inte smälta att jag bara fått prioritera en sak den här sommaren. Mig själv, min träning och tävling.
Vet att det är få förunnat, få prioriterat.
Tankar gnager vidare i takt med en skada som skulle jävlas.
Om hur mycket tid jag kan lägga på det här, hur egoistiskt är godkänt. Hur mycket är mycket?
När tröttnar nära och kära på att höra att ”Det kommer leda till något stort”?
Har inget lag att falla tillbaka på, ingen träning som andra ska på. Bara jag. Hur förklaras det på bästa sätt, att det är minst lika krävande som ett heltidsjobb?
När tröttnar de på att höra om mig, min satsning – likt ett förhållande.
Om, hur och när mat ska vara. Om hur inget får kosta mer energi än det genererar, om hur allt kostar pengar, kostar tid.
Kostar.
Pengar.
Har varit i det så länge nu. Länge nog att såklart ta hänsyn till andras åsikter och ett intresse att skapa förståelse till varför jag sysslar med det jag gör.
Svaret är ofta långt. Men i mitt huvud kort.
Livsglädje och självförverkligande.
Vare sig jag befinner mig i någon liten by i Norrbotten eller som i sommar på Hawaii så gör jag det jag gör bäst. Att träna för att bli bättre och tillslut få vinna.
Det är mig grej, och det har kostat och smakat genom åren.
Och ändå står de där, de personer jag håller av mest. Med någon sorts förståelse för att jag är jag. Att jag tror på mig själv, på vad jag gör och hur jag gör det.
Jag är inte rolig att ha att göra med vid skador. De sänker en på så många sätt, speciellt om du bara har din träning att tänka på. Och skador finns det gott om i de här idrotterna, det är inte den första. Inte heller är det den sista.
Men även det får jag förståelse för. Stöttning, peppande samtal och ord.
Varför vet jag ibland inte.
Förtjänar det tydligen.
Jag är jag, uppskattad av flera förstod jag än mer året 2014. Kärlek.
Han påminde mig ofta om det, stuggrannen. Lika ofta som han poängterade hur fint mycket är, hur fantastiskt livet och personer runtomkring är.
Hur vi sedan försökte rädda livet på honom där han låg. Livlös och stillsam.
Björkarna vissnade intill.
Se personers djupa sorg, känna smärta och aldrig riktigt förstå.
Allting händer en sista gång. Livet är sånt, man undrar när det ska bli och så blev det nyss. Det sköra. Vila för alltid i frid.
Stockholm väntar med sina rutiner. Sin trafik, sin svåra tillika lite omständliga sida. Men lika mycket brukar staden alltid överraska.
Tankarna fortsatte där under fortfarande varma sommardagar om en framtid.
Vart. Med vem?
I det här landet?
Mycket klarnade i takt med att luften blev högre. Att nätterna blev mörkare.
När sommaren står och väger.