"Jag har en enorm drivkraft"

INSPIRERAR. Regissören och filmaren Anette Winblad tackar ofta nej till intervjuer, men för PT gjorde hon ett undantag. I dagens NÀrbild berÀttar hon om uppvÀxten i PiteÄ, om att vara fyrbarnsmamma och varifrÄn hon hÀmtar sin enorma drivkraft.

LuleÄ2007-10-27 00:00
Laila BÀckström
Anette Winblad kommer in med andan i halsen till fiket i LuleÄ. 18-Ärige sonen ligger sjuk hemma och missar dÀrför dagens mönstring i Boden.

"TÀnk att jag faktiskt har en son som vill göra lumpen" det Àr nÄgot helt nytt i vÄr familj. Nu har jag suttit i telefon med Pliktverket pÄ förmiddagen och försökt fÄ en ny tid Ät honom, hoppas det löser sig...."

Du verkar vara en engagerad mamma?

- Ja, jag Ă€r nog en vĂ€ldigt "mammig" mamma, tvĂ„ av mina barn Ă€r ju vuxna och utflugna nu, men jag ringer dem Ă€ndĂ„ minst en gĂ„ng om dagen för att höra hur dom har det. Allra bĂ€st sover jag nĂ€r alla barnen Ă€r hemma i LuleĂ„.

BerÀtta lite om din egen uppvÀxt?

- Jag Ă€r född och uppvuxen i byn Lassbyn som egentligen hör till Bodens kommun, men nĂ€rmaste samhĂ€lle Ă€r RĂ„neĂ„. Fram tills dess att jag var Ă„tta Ă„r sĂ„ bodde jag dĂ€r hos min mormor och morfar. Sedan flyttade jag hem till mamma i PiteĂ„.

Hur var det?

- Det var rĂ€tt tufft! Vi flyttade runt mycket, sĂ„ jag har nog gĂ„tt i kommunens alla högstadieskolor. Det dĂ€r med att "börja i en ny klass" det vet jag allt om ... men jag har mĂ„nga bra och fina minnen frĂ„n PiteĂ„ ocksĂ„, mĂ„nga roliga minnen frĂ„n GlĂ€ntan. Men redan som 16-Ă„ring lĂ€mnade jag Norrbotten och flyttade ner till Stockholm.

Jag har lÀst nÄgonstans att du haft mÄnga olika jobb?

- Nja, jag har frĂ€mst jobbat inom vĂ„rden och som undersköterska nere i Stockholm, men Ă€ven som stĂ€derska. Att jobba som stĂ€derska Ă€r egentligen ett ganska tacksamt jobb "Åh, vad fint det blev" sĂ€ger folk ofta nĂ€r man Ă€r klar. Det blir jag lika glad för som om nĂ„gon sĂ€ger att "Vilken bra film du gjort".

NÀr vÀckes intresset för fotograferande och film?

- Jag fotograferade mycket som liten, minns att mamma fick tillbaka pĂ„ skatten en gĂ„ng och dĂ„ fick jag en Minolta med objektiv. Mamma jobbade pĂ„ FurunĂ€sets mentalsjukhus och en av hennes patienter var en erkĂ€nd fotograf och hade inrett sitt rum som ett mörkrum. Som tio-elvaĂ„ring Ă€r man vĂ€ldigt mottaglig och det var han som vĂ€ckte mitt intresse, det Ă€r jag vĂ€ldigt tacksam för i dag!

NÀr insÄg du att det var regissör du ville bli?

- Jag skulle ju egentligen bli fotograf och sökte till Kalix Folkhögskola, men alla i klassen var sĂ„ mycket duktigare Ă€n mig. Det blev sĂ„ att jag tog "regissörs rollen" istĂ€llet, Ă„ret dĂ€rpĂ„ sökte man en inriktning, jag kom inte in pĂ„ foto, men pĂ„ manus/regi. Men i dag spelar det ingen roll, jag har ju Ă€ven filmat mina egna dokumentĂ€rer.

Du verkar ha en enorm drivkraft, var ifrÄn kommer den?

- Jag tror att man kan anvĂ€nda sin bakgrund som en sprĂ„ngbrĂ€da, att vĂ€nda det som man varit med om till nĂ„gonting positivt. Det har jag gjort, sedan Ă€r jag en "Ja-sĂ€gare", enormt nyfiken av mig och modig. Jag Ă€r aldrig rĂ€dd för att göra bort mig, eller för att misslyckas. Sedan har jag vĂ€ldigt, vĂ€ldigt mycket energi...

Men du tackar ofta nej till interjuver?

- Ja, (skratt) jag har bland annat fĂ„tt skĂ€ll för att jag inte velat sitta i morgonsoffan pĂ„ TV4, och dĂ„ blir ju distributörer och sĂ„dana personer arga eftersom dom vill att man ska göra reklam för filmer man regisserat. Men jag har svĂ„rt att prata om mig sjĂ€lv, nĂ€r du ringde och frĂ„gade sĂ„ kĂ€ndes det okej eftersom du gick pĂ„ Kalix Folkhögskola samtidigt som mig, det kĂ€ndes tryggt ...

Du gillar inte att bli fotograferad heller?

- Nej, precis. Men det Ă€r sĂ„ hĂ€r "Jag blir verkligen inte bra pĂ„ bild" sĂ„ Ă€r det. Jag minns nĂ€r jag var liten och mina bröder sprang omkring med sĂ„dana hĂ€r leksaksbössor. Precis sĂ„ kĂ€nns det nĂ€r jag blir fotograferad som att nĂ„gon "siktar med ett vapen pĂ„ mig" (skratt). Kanske kan det vara en rĂ€dsla för att inte ha kontroll ....

Hur ser du pÄ din roll som kvinnlig regissör i en mansdominerad bransch?

- Jag ser aldrig pĂ„ mig sjĂ€lv pĂ„ det sĂ€ttet, jag regisserar ju inte med könet utan med hjĂ€rnan. Jag tycker inte att jag haft varken fördelar eller nackdelar av att vara kvinna - eller att jag inte blivit tagen pĂ„ allvar till exempel. För mig, personligen, har det inte spelat nĂ„gon roll. NĂ€r jag regisserade "Att göra en pudel" nere i Stockholm sĂ„ jobbade jag i rosa gummistövlar och kjol, det gick jĂ€ttebra det ocksĂ„.

Hur fÄr du ihop familjeliv och yrkesliv?

- Jag fick ju mina barn tidigt i livet, var fyrabarnsmamma redan nĂ€r jag var 27, dĂ„ vi flyttade tillbaka till Norrbotten. Att till exempel Ă„ka till Thailand och filma fem veckor, det hade jag aldrig velat gör med smĂ„barn hemma. Sedan har jag behĂ„llit samma man som jag trĂ€ffade som 16-Ă„ring, det underlĂ€ttar sĂ„ mycket i vardagen att vara tvĂ„. EnsamstĂ„ende förĂ€ldrar, det Ă€r dagens hjĂ€ltar.

Vad gör du om tio Är?

- Det beror pĂ„ vad jag har hunnit med innan dess....ett drömprojekt, det Ă€r att fĂ„ göra en dokumentĂ€r om Wanny Woldstad, den första kvinnliga isbjörnjĂ€garen pĂ„ Svalbard - sĂ„ har jag inte gjort den om tio Ă„r sĂ„ börjar jag dĂ„. Mina barn Ă€r förstĂ„s utspridda allihopa vid det laget, men jag kan ju inte flytta efter dem alla fyra - dĂ„ fĂ„r vi samlas hĂ€r i LuleĂ„ istĂ€llet.

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!
LĂ€s mer om
LuleÄ