Det är knagglig ishalka på gångvägen som leder in till Norrbottensteatern. Inne i byggnaden är det också en sorts vinter. I dag har nämligen pjäsen ”Dissekering av ett snöfall” premiär.
Den är skriven av Sara Stridsberg och handlar om drottning Kristinas sista år vid makten.
I korridoren som leder till scenografen Mona Knutsdotters arbetsrum är de vita väggarna täckta av teateraffischer, utskriva bilder och lappar.
Mona Knutsdotter tänder batterislingorna i modellen och fem pelare i miniatyr lyser upp inifrån. Hon skruvar ner ljudet på vägghögtalaren, där repliker från repetitionen på scenen hörs.
För Mona Knutsdotter, som jobbat på teatern sedan 1986, startade arbetet med pjäsen i höstas.
– Jag började med att läsa manus och fick omedelbart en bild i huvudet av hur scenografin skulle kunna se ut. Jag gjorde en krafsig skiss och pratade med regissören Anna Azcárate om min vision. Senare får den visionen justeras i samråd med andra, men originaltanken försöker jag hålla fast vid, säger hon.
På Norrbottensteatern jobbar drygt femtio årsverksamma, samt en hel del frilansare. Bland annat är smed, snickare, dekormålare, mask- och perukmakare samt kostymörer delaktiga bakom kulisserna.
– Jag tilltalas av att ”Dissekering av ett snöfall” är poetisk, det ger möjlighet att skapa ett eget universum där scenrummet inte behöver vara realistiskt utan kan transformeras till olika saker. Även om köksbänksrealism kan vara kul föredrar jag det första, säger Mona Knutsdotter.
Själv tror hon att ögonblicksbilden hon fick när hon läste pjäsen kommer från när hon som 16-åring besökte Stockholm för första gången.
– Jag minns slottet med rutigt golv och vita marmorstatyer mellan alla pelare. Det kan vara min egen tolkning av verkligheten, men minnet har i alla fall inspirerat mig. De marmorerade pelarna blir en symbol för makten som alltid strävar uppåt.
Med begränsad budget har Mona Knutsdotter valt att skapa delar av ett slott, snarare än en hel slottsbyggnad. Skådespelarna bär inte heller strikta 1600-talskläder, då helheten är en slags blandning mellan moderna element och tidsenliga markörer.
Norrlandsoperan i Umeå har hjälpt till med konstruktionen av de sju meter höga tornen. När de fem stålkonstruktionerna var klara fraktades de till Luleå med lastbil, för att sedan monteras liggande på scenen. Tornen, som är klädda i ett speciellt tyg och sedan målade, rymmer en hel del belysning – samt möjlighet för skådespelarna att kliva in i dem.
– De är bultade i golvet och säkrade med vajrar. Teatern är faktiskt den enda arbetsplats där man inte behöver ha skyddshjälm trots att det finns hängande objekt, berättar Mona Knutsdotter.
När Sarah Widerfjell kom in i processen var mattan på scengolvet upptejpad i perspektiv, så att golvets rutor ser ut att bli mindre och mindre. Med hjälp av stämpeldynor på pinnar var hon med och målade golvet, samtidigt som podiet byggdes på plats och marmorerades.
– Det känns tryggt att jobba med Mona, hon har lång erfarenhet och stor kunskap. Hon är noggrann och hittar alltid lösningar när det uppstår problem, säger Sarah Widerfjell, som pendlar från Piteå till teatern.
I grunden är hon utbildad på en scenografiskola i Skellefteå och har ett flertal egna konstutställningar bakom sig.
– Konstintresset har alltid funnits med mig och det är roligt att få komma in här på teatern. Det är en kreativ arbetsplats med många fina och varma människor. Det har varit tillfredsställande att se allt växa fram, att få vara en del i det och att vara här ger mig inspiration till mitt eget skapande, säger Sarah Widerfjell.
Det dryga hundratalet stearinljus som sitter i ljuskronorna på scenen är tillverkade av elrör som är kapade i olika längder. Varje ljus är individuellt format och processen med att sandpappra bort den förtryckta texten på elrören, att skapa visionen av rinnande stearin med smält lim och att slutligen måla dem har krävt tålamod.
Ljuskronorna är testade sedan länge och dagarna innan premiären är det mesta klart. Men inte allt.
Alla mattor bakom scenen ska tejpas, så att det inte låter när skådespelarna smyger ut.
Från perukverkstaden luktar det varmt hår. Gemila Löfgren Roberts formar en av skådespelarnas mustascher, som hon tillverkat av lösögonbryn från en annan pjäs. Mustascherna friseras med sax och böjs med värmetång innan de vaxas för att inte sticka skådespelaren i näsan under föreställningen. På en hylla bakom henne tittar Kråkan från Mamma Mu-föreställningen på.
Som scenograf ser Mona Knutsdotter varje genomdrag på scenen. Tittar på hur ljuset faller, om det behövs mer rök och noterar hur detaljerna på scenen fungerar.
– Innan premiären har jag sett föreställningen ett tiotal gånger, men självklart ser jag den på premärdagen. Det är sådan skillnad när skådespelarna kommer in i sidenfrasiga kostymer som fångar ljuset, jämfört med när de repeterar i joggingbyxor. Sedan är perukerna och maskarbetet fantastiskt. Jag känner mig genuint glad när jag ser resultatet, säger hon.
När publiken läser om pjäsen och bokar teaterbiljetter börjar scenografens arbete vara över.
– Till viss del kan jag vara delaktig i underhållet, men vid premiären har jag börjat jobba med nästa projekt. Visst kan jag känna en viss separationsångest, men man lär sig släppa det och gå vidare, säger Mona Knutsdotter.
Och modellerna från olika pjäser genom åren står på hyllor överallt i hennes arbetsrum. Som sällskap och påminnelse om allt hon varit med om att skapa.