För en vecka sedan fyllde hon 50 år. På måndagen avrundades bemärkelsen i Luleå tingsrätt – dit mamman var kallad som vittne mot sin egen son och dennes kamrat i den uppmärksammade mordrättegången.
– Det är en fasa, allting. Det går inte att föreställa sig hur fruktansvärt jobbigt det är, förklarade mamman för PT i samband med förhandlingen.
En tuff resa
Det var på morgonen den andra november i fjol som tragedin så sakta började stå klar för mamman – som i många år fört en ojämn kamp för att hålla sin aggressiva och stökige son från bråk, våldshandlingar och missbruk.
– Det har varit en tuff resa med många incidenter efter vägen, förklarade hon.
Natten till den andra november sov kvinnan över hos en väninna i Älvsbyn, och på morgonen vaknade hon med en mobiltelefon smått bombarderad av obesvarade telefonsamtal.
"Vi skar halsen"
– Det var flera samtal från en av mina döttrar, från min ex-man, från släktingar, andra personer och från min 23-årige son, och jag förstod direkt att det hade någonting med honom att göra, berättade mamman inför rätten.
I mängden av telefonsamtal fanns det ett tre minuter långt röstmeddelande från sonens mobil.
– Samtidigt som min väninna gick in på nätet för att kolla vad som kunde ha hänt, spelade jag upp det samtal som gjorde mig alldeles kall. "Vi skar halsen av honom..." Allt kändes så chockartat overkligt, det var som en obehaglig film ...
Skickade ett brev
Det tog inte lång stund innan polisen ringde på mammans mobil.
– De informerade mig om våldsbrottet på Sundsgatan, vad grabbarna var misstänkta för. Samtidigt berättade jag med en gång om röstmeddelandet. Och det tog inte lång stund innan en polisbil anlände till väninnan för att beslagta min telefon.
Den snart sex månader långa mordutredningen har tärt hårt på mammans välbefinnande. Hon beskriver en tid av kaos, ångest och hela spektrat av olustkänslor.
– Jag har inte träffat min son en enda gång sedan det hände. Enda kontakten är ett brev som jag skickat, som han inte har besvarat. Men jag såg på hans läpp under förhandlingen att han hade fått brevet. Läppen darrade.
Vad skrev du?
– Jag skrev att han skulle berätta sanningen om vad som hänt, bara sanningen och ingenting annat. Jag skrev också att jag fortfarande är hans mamma och aldrig kommer att sluta älska honom.
Har han berättat sanningen?
– Nej, det har han inte. Hans sena bekännelse är en alldelens för detaljerad historia för att vara hans egen. Hans olika funktionshinder gör det omöjligt för honom att hålla ihop en sådan lång berättelse. Det där har han läst sig till och lyckats få ihop till ett trovärdigt scenario. Men det stämmer inte, förklarade mamman.
Lyssnat i timmar
Vad är din uppfattning om vad som hänt?
– Jag är säker på att båda grabbarna varit inblandade i våldsbrottet. Det bygger jag främst på vad de säger i röstmeddelandet (som kan läsas här).
– Jag har hört meddelandet flera hundra gånger, jag har lyssnat på det i timmar, om och om igen. Jag vill veta vad som hänt. Försöka skaffa mig en klar bild, analysera vem som säger vad och varför.
– Utifrån vad som sägs är det svårt att klart fastlå vem av dem som har skurit. Däremot är tveklöst båda inblandade och delaktiga. Min tolkning är att en hållit fast 27-åringen medan den andra skurit, och därför ska de båda dömas för gärningen.
– Förklaringen om att en skulle ha gått emellan för att bryta ett pågående bråk, det är allt annat är trovärdigt. Ingen av dem skulle ha gjort en sådan ansats, det är inte deras grej att göra på det sättet, förklarade mamman.
Extremt paranoid
23-åringens mamma vittnade i rätten om en son som uppvisat betydande paranoida drag sedan han i september i fjol blivit villkorligt frigiven från ett långt fängelsestraff.
– Sedan barnsben har han haft grav adhd, en svårare form av bipoläritet och trotssyndrom. Han har alltid varit väldigt impulsiv där frustration och utbrott förorsakat många hål i dörrar och sönderkastade saker. Redan som fjortonåring blev han första gången ertappad med att bära kniv.
– Nu kom han ut från fängelset med ett extremt paranoiskt beteende. Han såg sig hela tiden bakom axeln, kände sig förföljd, avlyssnad och övervakad.
"Bör få vård"
– Han har inte mått bra. Hans egen och kamratens tonfall och berättelse på röstmeddelandet är beklämmande att höra, hur kan de låta så kalla efter det som hänt?
– Jag tror inte nödvändigtvis att det har krävts någon större sak för att starta bråket på Sundsgatan. Det kan ha rört sig om något väldigt obetydligt.
– Jag håller ingen av pojkarna bakom ryggen, det är klart att de ska dömas för detta fruktansvärda brott. De bör inte få vistas ute bland folk men de bör dömas till vård och inte till fängelse, säger mamman med tårfyllda ögon och darrande stämma.