Infektionsläkaren Suzanne Wendahl arbetar på infektionskliniken på Sunderby sjukhus med särskilt ansvar för länets 105 hiv-positiva. Hit kommer de som drabbats av sjukdomen. Av förståeliga skäl en traumatisk upplevelse som möjligen lindras av Suzanne Wendahls lugna och varma personlighet. Men hon är inte ensam att möta patienten.
– Vi jobbar i team. Läkare, sjuksköterska och inte minst kurator. Det har visat sig vara en bra kombination. Inte minst har kuratorn en viktig roll för att lindra den oro och ångest som sjukdomsbeskedet ofta medför.
Idag räknas hiv som en kronisk sjukdom i likhet med exempelvis diabetes. Det innebär livslång medicinering, som i och för sig ofta innebär biverkningar av varierande grad, men överlevnaden är god och de flesta som drabbas kan i det stora hela leva ett normalt liv.
– Mycket förändrades när medicinerna kom. Genombrottet var 1994. Före det var prognosen inte lika god.
Tungt 80-tal
Redan 1979 när Suzanne Wendahl arbetade som volontär i Afrika stötte hon på de första drabbade. Fast då visste ingen vad symptomerna berodde på. Men när hon kom hem till Sverige 1981 och de första sjukdomsfallen rapporterades på hemmaplan insåg hon vad hon sett och varit med om.
Att arbeta med människor som drabbades av hiv och aids var förenat med mycket ångest på 80-talet. Rädslan var stor och läkarvetenskapen kunde inte erbjuda någon egentlig hjälp.
– Vi fick utbildning i palliativ vård så att vi kunde ge patienterna en så värdig död som möjligt. Nu är det en helt annan sak, om än det fortfarande är en allvarlig sjukdom, säger Suzanne Wendahl.
Idag kan hon bli lite irriterad på unga människor som rycker på axlarna när sjukdomen kommer på tal. De var inte med när ett hivbesked i princip var lika med döden.
– Jag tror att Jonas Gardells starka skildring i tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” har gjort stor nytta. Många förstår inte att det kan räcka med ett enda oskyddat samlag.
Inga gränser
Tidigare var det mest homosexuella och sprutnarkomaner som drabbades, men idag är de flesta heterosexuella och antalet drabbade kvinnor är fler. Många är invandrare från afrikanska länder, men hiv har inga gränser och bryr sig inte om hudfärg.
Det är viktigt att upptäcka sjukdomen i tid och när så sker så hamnar alla på infektionskliniken på Sunderby sjukdom. Förutom de viktiga samtalen så tas givetvis prover så att behandlingen kan läggas upp ultimat.
– I början handlar det om tätare provtagning och det är inte alltid det behövs medicinering direkt, men när så sker och kroppen svarar bra på medicineringen, så räcker det ofta med ett besök var sjätte månad. Ofta behövs en kombination av flera substanser, men idag kan en tablett innehålla alla beståndsdelar, berättar Suzanne Wendahl.
Lurigt virus
Finns det hopp om bot eller vaccin?
– Forskningen går hela tiden framåt, men viruset är lurigt och det har blivit bakslag. Vi hoppas att vi ska komma dit.
Det sägs att en man blivit botad från hiv?
– Ja, han genomgick en benmärgstransplantation, men jag tror inte att det är en framkomlig väg.
Suzanne Wendahl tycker att hiv är en orättvis sjukdom som hårdast drabbar fattiga länder med dålig tillgång till vård och bromsmediciner.
– Det har blivit lite bättre sedan patenterna gick ut. Nu kan man tillverka billigare mediciner, säger Suzanne Wendahl.