En sen måndagsmorgon för snart två veckor sedan träffade jag Katarina Kieri på min skola i Luleå, i samband med skolans årliga tradition att bjuda in en författare för att samtala med klasserna. Katarina Kieri är född och uppväxt i Luleå, numera bosatt i Norrtälje, och har släktrötter i Tornedalen. Sedan 1993 har hon ägnat sig åt författarskapet, till en början med diktsamlingar och därefter såväl romaner och dramatik som poesi. Hon skriver både för vuxna och för unga och barn, och använder mycket av sitt eget liv och sina egna erfarenheter i sina böcker.
Intresserad av verkligheten
Ganska snabbt får Katarina Kieri frågan var hon får idéerna till sina böcker från. Till svar berättar hon att när man skriver en bok så är det resultatet av en massa olika saker som löper samman, saker man funderat på och prövat. Inspirationen kommer spontant, men det är alltid hämtat ur hennes egna erfarenheter, då allt man gör är resultatet av ens liv.
- Jag är ganska intresserad av det realistiska och skulle inte vilja kalla mig för någon fantasyfantast, berättar hon. Jag skriver bara om saker jag vet något om.
Då hon börjar skriva något nytt gör hon inga listor över hur allt ska gå till och hon vet inte hur karaktärerna ser ut, utan börjar bara skriva utan någon plan. Berättelsens väg utvecklas allt eftersom - Hon vet vad hon vill nå fram till med texten, och det räcker. Det är karaktärernas inre som är intressant, inte deras yttre, säger hon. Många av karaktärerna i hennes böcker har förlagor från verkligheten, även om ändringar och utvikningar ofta görs, vilket exempelvis får hennes mamma att tro att alla mammor Katarina skriver om är hon.
Hade en fattig släkt
Då vi frågar varför hon från första början valde att bli en författare svarar hon att hon för en del inte riktigt vet, men för en annan samtidigt gör det. Det är att hon kommer från en tyst familj, en där man inte pratar och berättar. Föräldrarna växte upp i Tornedalen, där det var fattigt på ett sätt man inte kan föreställa sig i dag.
- Det fanns en sorts skam förknippad med fattigdomen. Man pratade inte om det. Fattigdomen gör människor tysta, och jag kände tidigt att jag inte stod ut med tystnaden. Jag var intresserad av många olika estetiska ämnen men orden var det jag var bäst på, så då började jag skriva.
Till en början skrev hon bara dikter, för att det var det hon var bra på och inte riktigt vågade sig in på romanområdet. Hon berättar om minnet då hon för första gången skrev orden ’sa han’ i en del av en dikt hon skrev, och tyckte att det lät oerhört töntigt. Därefter berättar hon vad hon i och med det insåg om skrivandet:
- Man måste våga chansa och våga vara töntig. Det är bara då man riskerar något, och det är bara då det kan bli bra.