Längst in i Challenge’s stora klubbutrymmen trampas showen igång vid midnatt, nästan exakt vid utsatt tid, inför en publik som enligt arrangören består av ungefär 600 människor. Mustasch inleder med några nyare spår, däribland singeln The Challenger, och trots att de fyra bandmedlemmarnas scenyta är väldigt begränsad så finns där utrymme för en del friska rock’n’roll-moves och poser. Anmärkningsvärt är att en viss Jejo Perkovic sitter bakom slagverken; Jejo är främst känd som trummis i The Bear Quartet, Mustasch verkar ha lånat honom till årets spelningar.
Hela låtlistan koncentreras rätt hårt på bandets senaste alster, vårens album "Sounds Like Hell, Looks Like Heaven". Vad just den titeln bör kopplas till har jag ingen som helst aning om; att försöka beskriva Ralf & Co med den skulle hursomhelst vara helt felaktigt. Inga delar av Mustasch’s melodiösa sound hör hemma i dödsriket, och inget jag ser under fredagsnattens klubbgig bör heller kallas himmelskt. Vad jag ser och hör är istället, kort och gott, ett mycket självsäkert och samspelt rock’n’roll-gäng på högvarv. Svetten lackar rejält i samtliga pannor på scen, och givna ledmotiv i Ralfs brötiga mellansnack är alkohol, sex och hockey. Populära teman under en fredagsnatt i Piteå, visar det sig.
Först under den timlånga konsertens andra hälft kommer några av de äldre hitsen fram, och givetvis är det "Double Nature" och "Down In Black" som lockar fram allra störst publikrespons. Vid spelningens slut ligger öllukten som ett dis i rummet, och massvis med glassplitter ligger utspritt över golvet. Mustasch’s spelning på Challenge är ingen särskilt spektakulär upplevelse, inte med mina mått mätt. Desto mer en ren och rå uppvisning i tung rock på klubb, dock.