Hennes make Lennart Molin diagnostiserades 2016 med en demenssjukdom.
Paret bor i Karlstad och under Ären som gÄtt sedan dess har Lennart regelbundet, ungefÀr varannan vecka, deltagit i samtalsgrupper hos kommunens resurscentrum.
ââDe hittar pĂ„ olika aktiviteter, de pratar, de gĂ„r pĂ„ museum tillsammans och gör utflykter, som vi anhöriga ocksĂ„ varit medbjudna pĂ„ ibland, berĂ€ttar Lena Molin.
Men nÀr pandemin drog in över landet i mars upphörde verksamheten helt. Samma sak gÀllde anhöriggrupperna som haft stor betydelse för Lena Molin.
ââSĂ€rskilt i början av diagnosen. LĂ€karna stĂ€ller ju diagnosen, men sedan Ă€r det tack och adjö. NĂ€r jag fick kontakt med kommunens resurscentrum var det vĂ€ldigt betydelsefullt för att bryta min isolering och fĂ„ andra i samma situation att samtala med, sĂ€ger hon.
"Ăr en saknad"
Före demenssjukdomen levde Lennart Molin ett aktivt liv med ett intellektuellt arbete. Nu försÀmrar sjukdomen hans kognitiva förmÄgor och hustrun behöver hjÀlpa honom att fÄ vardagen att fungera.
NÀr samtalsgrupperna stÀlldes in var det en vÀrdefull verksamhet som slÀcktes ned, sÀger Lena Molin.
ââDet var nĂ„got som var vĂ€ldigt uppskattat som vi inte kan fĂ„ göra lĂ€ngre. Det blir ett tomrum pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Det var betydelsefullt för oss bĂ„da, bĂ„de psykiskt och fysiskt. För man ska ju ta sig dit, man blir stimulerad, man fĂ„r trĂ€ffas och diskutera. Den biten har vi inte haft sĂ„ mycket av det hĂ€r Ă„ret. Det Ă€r en saknad.
Konsekvensen har blivit en slitsam isolering.
ââMin man gĂ„r och tittar i kalendern och undrar "nĂ€r Ă€r det jag ska dit?" och "vad hĂ€nder idag?", och vĂ„r kalender Ă€r tom! Det hĂ€nder ingenting. Det har blivit vĂ€ldigt tomt och tyst.
Aldrig avlastning
Ăven den sĂ„ kallade vĂ€xelvĂ„rden, som innebĂ€r att personer med demenssjukdom fĂ„r bo vissa veckor pĂ„ boende, har stĂ€ngt i Karlstad.
ââNu Ă€r inte jag i den situationen, men jag kĂ€nner till andra anhöriga som har det tungt och jag undrar ju hur de har det nu nĂ€r de aldrig kan fĂ„ avlastning en vecka eller tvĂ„.
Situationen Àr besvÀrlig, konstaterar hon.
ââOm de stĂ€lls inför ett beslut att "jag orkar inte lĂ€ngre, jag mĂ„ste söka ett boende" sĂ„ mĂ„ste det vara vĂ€ldigt kĂ€mpigt att ta det beslutet, för fĂ„r man ett boende kommer man ju inte att fĂ„ besöka sin partner pĂ„ grund av besöksförbud, sĂ€ger Lena Molin.
"Bortglömd grupp"
Nu ser hon fram emot att fÄ vaccinet mot covid-19, som börjat distribueras i landet. Men hon Àr kritisk till att de som vÄrdar anhöriga i hemmet inte ingÄr i varken första eller andra fasen, sÄvida de inte Àr över 70 Är, och det Àr inte makarna Molin.
ââHade jag inte varit hĂ€r och vĂ„rdat honom i vardagen hade han behövt hemtjĂ€nst och dĂ„ hade han ju fĂ„tt vaccinationen i den första rundan. Jag kĂ€nner att vi som vĂ„rdar vĂ„ra anhöriga Ă€r en bortglömd grupp, och Ă€ven vĂ„ra anhöriga som ofta Ă€r sköra och i riskgrupp.
En vaccinering av den hÀr gruppen skulle betyda att mÄnga kunde komma ur sin isolering och exempelvis skulle kunna Äteruppta viktig dagverksamhet.
ââDet skulle vara vĂ€lbehövligt bĂ„de för de med diagnoser och för oss anhöriga, sĂ€ger Lena Molin.