Bolund: Domen hård även om vi lyckas

I helgen drar förhandlingarna på COP26 i Glasgow igång, ett år försenat och med pandemin envist hängande över sig. Dessutom med en pågående energikris som riskerar att dra ned klimatambitionerna.

Som om det inte fanns nog med problem.

I Glasgow ska det göras ett nytt försök att få den så kallade regelboken på plats, så att Parisavtalet ska kunna fungera fullt ut.

Större hopp

Två tidigare klimattoppmöten har redan misslyckats med att täppa igen de luckor som lämnades öppna i Paris 2015. Varken i Katowice 2018 eller Madrid 2019 gick det att enas.

Det handlar om rätt tekniska saker som exempelvis hur handel med utsläppsminskningar mellan länder ska räknas, så att det inte blir dubbelräkningar och friserade siffror.

I de förhandlingar som pågår inför mötet tycker sig Per Bolund se att det börjat röra sig i vissa låsta positioner.

– Jag har större hopp nu om att vi ska kunna komma fram där, säger han.

Att få regelboken på plats, sex år efter det att Parisavtalet slöts, är nödvändigt för att inte förtroendet för hela avtalet ska börja vackla, tror Bolund. Dessutom behövs klarhet i reglerna för att länder ska kunna leverera vad de lovat i sina nationella klimatplaner.

– Då faller ytterligare ett argument för de länder som är senfärdiga och som inte vill ökat sina ambitioner, säger Bolund.

Paradoxal situation

Men även om förhandlingarna går i lås, kan domen efteråt från företag, forskare och miljöaktivister bli att mötet misslyckats, tror Bolund.

– Jag skulle inte bli förvånad om vi hamnar i den paradoxala situationen, säger han.

– Det kommer att vara ett steg framåt, men grundproblemet kommer ändå att kvarstå - att vi tillsammans gör för lite.

Mötet i Glasgow har blivit lite av upp till bevis för hur länderna lever upp till Parisavtalets krav på att lämna in uppdaterade nationella klimatplaner vart femte år.

Tanken är att ambitionerna att minska utsläppen ska trappas upp för varje ny plan, så att målet om att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader Celsius, och helst begränsa den till 1,5 grader, kan nås.

För att det ska gå måste koldioxidutsläppen nästan halveras till 2030, enligt FN:s klimatpanel IPCC. Men de totala åtagandena i ländernas klimatplaner går åt helt fel håll. De bedöms i stället öka utsläppen med 16 procent till 2030. Det motsvarar en temperaturökning på 2,7 grader.

Kina nyckelspelare

En del länder har inte lämnat in någon uppdaterad plan alls, eller en plan utan ambitionsökning.

– Det är väldigt oroande, och egentligen oacceptabelt. Vi är alla undertecknare av Parisavtalet och då ingår det att leverera åtaganden och att uppdatera dem med jämna mellanrum, säger Bolund.

Världens största utsläppare, Kina, lämnade sent omsider in sin plan. Men den bedöms som otillräcklig.

– Om inte Kina gör mer, så är det väldigt svårt att se hur vi ska nå målen, helt enkelt. De är en avgörande spelare.

Målsättningen för klimattoppmötet kan tyckas väldigt försiktig – att försöka hålla liv i Parisavtalets 1,5-gradersmål.

– Jag vet att det är möjligt, men då måste vi visa viljan att göra det som krävs, säger Bolund om att klara 1,5-gradersmålet.

– Man ska inte heller hymla med att det kommer att kräva en omställning som världen aldrig någonsin har sett tidigare. Men det är absolut görbart. Vi vet också att det kommer att bli dyrt annars.

Få bort skygglappar

Sverige hör till de länder som vill driva på för att fasa ut fossila bränslen. Och kanske kan det komma deklarationer i Glasgow från länder som är villiga att göra det – men inte nödvändigtvis från de länder som är mest fossilberoende.

– Den allra viktigaste leveransen från Glasgow vore om vi lyckas riva undan skygglapparna när det gäller kolanvändningen i världen. Det går inte att planera för ny kolkraft om vi ska klara utsläppsmålet, säger Per Bolund.