”Jag är inte lika osäker nu”

Som kläddesigner är Lars Wallin en av våra mest kända. Genom åren han skapat haute couture, den allra finaste sömnadskonsten, i form av svallande galaklänningar, bröllopsskrudar, glittrande blåsor och färgsprakande kreationer.

Bland kunderna finns prinsessor, artister, näringslivstoppar och framstående politiker. Ändå har han till stor del lyckats hålla den privata Lars för sig själv. Till nu. För i och med att han firar 30 år som designer – vilket kommer att uppmärksammas hela året – ger han ut sina memoarer, ”Avklädd”. Dessutom har han just haft premiär som värd i Sveriges Radios ”Sommar i P1”.

Hur är det att bli så personlig?

–  Det har inte varit jättelätt och bekvämt. För mig har mitt privata jag funnits i mina kläder. Där lägger jag mycket av mig själv och mitt skapande. I memoarboken kanske man förstår lite mer om mitt arbete. Det jag vill förmedla är att våga satsa på sina drömmar. Att livet är för kort för att man ska fundera för mycket. Det är min livsfilosofi.

Lars Wallins intresse för kläder, och då främst vackra klänningar, väcktes i sexårsåldern när han och mamma Margareta åkte från hemmet i Hökåsen in till Västerås och Rocklundahallen för att se den amerikanska isshowen ”Holiday on Ice”. Han beskriver det som en magisk upplevelse som präglar honom än i dag.

–  Just det där med fjädrar och allt som glittrar – jag vet inte vad det är, men jag dras till det som en fluga till en sockerbit.

Tidig passion

I grundskolan stack han ut och blev mobbad. Samtidigt var både mamma Margareta och pappa Sven-Gunnar väldigt stöttande. Dessutom hade han nära vänner som var lika klädintresserade som han.

Drömmen om att sy vackra klänningar höll i sig och efter gymnasiet flyttade han till Stockholm för att börja på Beckmans designhögskola. I september 1990 startade han sin firma och när frisören Björn Axén något år senare frågade om han ville göra kläderna till en visning lossnade det på allvar. Tre decennier senare har han kvar samma driv och en hunger efter att hela tiden utvecklas.

–  Skillnaden mellan då och nu är att erfarenheten har gjort mig mycket friare som designer. Jag är inte alls lika osäker. Det är det bästa med att åldras.

Att det främst har blivit klänningar för Lars Wallins del handlar om helhetstänket, förklarar han. Att det bara är att dra upp blixtlåset i ryggen och så har man en färdig look.

– Med klänningen finns en helhet, en framsida och en baksida som gör det lätt att få till en balans. För mig är det också viktigt att det inte ska gå att sätta datum på mina plagg. Det tidlösa är viktigt.

Just i år har mycket handlat om coronapandemin, vilket för Lars Wallin har inneburit inställda och framflyttade bröllopsfester, shower och galor.

–  Det är precis som för artister – heldött. Det är tufft och jag har tvingats permittera personal. Men vi hade många beställningar som vi försöker jobba undan.

Därutöver finns svårigheten med de riktigt exklusiva plaggen i Sverige. Lars Wallin beskriver det som väldigt begränsat, med en liten kundkrets.

–  Det finns heller inga tillfällen för de här plaggen. Ska jag vara helt ärlig så är det egentligen inte här jag borde vara. Det är också därför jag har fått bredda mig och göra brudklänningar och scenkläder, så det har blivit flera små nischer.  

Vad tycker du om att många kommer till fest i jeans och tröja?

–  Ja, varför är det så? Jag tror att det beror på att svenskar är så rädda för att uttrycka passion. Om vi bara åker en liten bit till Sydeuropa bejakar kvinnorna, oavsett figur, sin kvinnlighet på ett annat sätt. Det tycker jag är så härligt.

–  I Norden och Sverige har vi de vackraste kvinnorna men det är som om vi ska dölja det. Det är väl nåt med jantelagen och det vi har i generna, haha. Men i andra kulturer som har börjat komma hit finns ett annat sätt att klä upp sig till fest och det börjar smitta av sig. Så jag tycker att det börjar bli en förändring. Det är roligt.

Själv orkar han inte tänka på vad han sätter på sig varje dag, men till fest är det annorlunda.

– Att planera och förbereda en look och att få känna sig extra fin ger mig energi. Och nu när det är kaos i världen med pandemin, och verkligheten är ganska tuff, tror jag att det finns ett extra starkt behov av att drömma oss bort och se lite vackra saker.