Krigsbrottsåtalad frågades ut i rätten

Anhöriga till personer som avrättats i Iran under sensommaren 1988 är, likt tidigare förhandlingsdagar under hösten, på plats vid tingsrätten.

Den åtalade, 60-årige iraniern Hamid Noury, hördes första gången i rättegången i tisdags. Då tilläts han prata fritt. I drygt sex timmar höll den krigsbrottsåtalade mannen monolog och förklarade sig lojal med islam och regimen i Iran, men svarade inte närmare på de anklagelser som riktats honom.

Hamid Noury, som inte hann ge hela sitt anförande i tisdags, tillåts under torsdagen att prata fritt i ytterligare 90 minuter. Sedan tog åklagare vid för utfrågning.

Stora delar av bevisningen som tas upp består i vittnesmål från tidigare fångar i fängelset. De ljuger allihop, svarar Hamid Noury, som menar att hela åtalet består i påhittade historier som diktats ihop i en komplott mot den iranska staten.

Andra bevis som åklagaren lägger fram är rapporter från FN eller människorättsorganisationen Amnesty. De står "under USA:s kontroll" enligt Noury, som därför inte tycker det är värt att besvara deras utlåtanden om tortyr och kränkningar av mänskliga rättigheter i iranska fängelser.

Använder nedlåtande term

Redan från start märks splittringen mellan den anklagade och målsägarna. De flesta tillhörde organisationen Folkets mujahedin och satt, liksom de fångar som avrättades på grund av sin koppling till organisationen, också på Gohardashtfängelset 1988. Men Hamid Noury vill inte säga organisationens namn, utan kallar dem i stället "monafeghin", som betyder ungefär hycklare eller lögnare.

Stora delar av åklagarens frågor ratas direkt av den tilltalade. Iran har aldrig ens haft några politiska fångar, hävdar han vid ett tillfälle.

Mycket tid under torsdagens förhör, den andra av sammanlagt fyra dagar då Noury ska höras, går åt till att bringa ordning i rättssalen när den åtalade upprepade gånger inte följer regelverket. Vid ett tillfälle pausar rätten, eftersom det kommer för mycket oväsen utifrån där demonstranterna från Folkets mujahedin står.

Den åtalade glider regelbundet in i något som mer liknar en slutplädering, där han försöker slå hål på åklagarnas bevis mot honom, varpå ordförande tvingas avbryta – pläderingarna ska inte ske förrän mot slutet av rättegången i vår.

Noury blir vid ett tillfälle även tillrättavisad efter att ha förolämpat och förtalat anhöriga till avrättade som befinner sig i rättssalen.

Vågar inte svara

Noury har hela tiden nekat till att ha arbetat längre perioder i Gohardashtfängelset, hans anställning ska i stället ha varit på det ökända Evinfängelset. Han vill inte heller svara på frågor om just Gohardasht, eftersom han menar att fängelset i själva verket bara bör kallas för dess andra namn, Rejai Shahr. Hamid Noury uttrycker rädsla för att ses som lögnare i Iran om han erkänner namnet Gohardasht.

– Om jag använder det ordet kommer jag anklagas i Iran för att ha använt ett förvanskat namn, säger han.

Att de intagna tvingats bära ögonbindel varje gång de inte befunnit sig i sina avdelningar har Hamid Noury använt som belägg för att de före detta fångar som i rätten vittnat om att ha sett Hamid Noury i samband med avrättningarna ljuger. När kammaråklagare Kristina Lindhoff Carleson frågar varför det var krav på ögonbindel svarar Noury att det var för att fångarna "inte skulle titta med sina orena ögon".

Vid flera frågor, till exempel när åklagaren ber Noury nämna sina arbetskamrater eller chefer på Evin- och Gohardashtfängelset, säger han att han inte kan svara:

– Försök förstå, det kan bli problem för mig om jag säger det här.