Varför blev jag lämnad? Tänk om jag förlorar jobbet? Varför ska just jag ha så ont? Tänk om, varför blev det så här, tänk om. Att samma tankar maler om och om igen utan att det egentligen leder till någon insikt eller lösning är något de flesta av oss hamnar i då och då.
– Att oroa sig eller älta saker handlar delvis om vår förmåga till abstrakt tänkande, det är en överlevnadsfunktion till viss del. Vi kan föreställa oss hur det skulle vara att bli av med jobbet, till exempel. Det handlar om att upptäcka hot och minimera risker, säger Anna Bennich Karlstedt, som är legitimerad psykolog och författare.
Men ältandet kan gå överstyr, stjäla energi, leda till ökad stress och nedstämdhet. Dessutom kan det bli jobbigt för omgivningen. När samma grubbleri dyker upp för hundrade gången och inga råd i världen tycks räcka till kan det bli påfrestande för vänner och familj, hur mycket de än vill förstå.
Ältande handlar ofta om oro och rädsla. Man ängslas över saker som inte har hänt, men som skulle kunna hända. Men det är också vanligt att älta sådant som har hänt, till exempel en konflikt, någon oförrätt eller en separation. Varför blev det som det blev?
– Där har ju ältandet i bästa fall funktionen av att man bearbetar det som har hänt, man försöker förstå hur man hade kunnat göra på ett annat sätt. Man grubblar ett tag och sen släpper man det. Då är det en naturlig process och till slut märker man att tankarna är borta eller åtminstone väldigt få, säger Anna Bennich Karlstedt.
Men noterar man att man har tänkt tankarna förut, inte kommit fram till något svar och att tankarna tar mycket energi kan det vara dags att försöka bryta mönstret.
– Ofta får ältande fäste när man är i en period av sorg eller nedstämdhet, men det handlar också om andra psykologiska sårbarhetsfaktorer som ser olika ut hos olika personer, förklarar Anna Bennich Karlstedt.
Det kan till exempel vara att vissa personer är extra bra på att läsa av hotsituationer, och har ett större kontrollbehov, vilket gör att man ser potentiella risker överallt. Tvångsmässigt ältande är också vanligt vid vissa tillstånd, som till exempel ocd (tvångssyndrom), hypokondri och social fobi.
När man ältar är det vanligt att man möter sina obehagstankar med så kallade tröstetankar. Om man till exempel tänker att man nog har en allvarlig sjukdom, bollar man tillbaka med en lindrande tanke: nej, men varför skulle jag ha det, jag har ju tagit prover. Men så kommer nästa tanke: men tänk om de missade någonting i provtagningen. Och så svarar man sig själv med: nej, men det är klart att de inte gjorde. Det blir som en tennismatch i huvudet.
– När ältandet i sig har blivit huvudproblemet, mer än innehållet i det man ältar, har tröstetankar en väldigt kortsiktig effekt. Det leder snarare till att vi fortsätter att älta. Ofta är tankarna överdrivna eller inte ens sanna vilket gör att man inte ser riktigt klart på situationen, säger Anna Bennich Karlstedt.
Tröstetankarna blir helt enkelt en sorts belöning som gör att man ältar vidare. Att sluta tänka tröstetankar kan vara svårt eftersom ångestnivån till en början höjs, något de flesta till varje pris vill undvika. Dessutom går det ju fort inne i huvudet och det är svårt att bena ut vad det är för typ av tankar man har igång.
– Vi är generellt väldigt rädda för obehagskänslor och ångest och försöker så snabbt som möjligt bli av med det jobbiga. Men många gånger är det bättre att våga se situationen för vad den är och hitta lindring och distraktion på annat sätt, till exempel genom att acceptera att tankarna finns där men inte låta dem styra för mycket utan göra saker man tycker om. (TT)