Den 12 november 2011.
En höstvacker strosa-i-butiker-lördag efter gågatan.
En mörkt klädd man i vit mask står på Byxtorget.
Med stora, svarta bokstäver beskriver han utsattheten under sin uppväxt i Piteå.
"Jag var tvungen att provocera för att överleva."
"Jag använde min läggning som sköld."
I den uttryckslösa paraffin-masken, en avgjutning av hans eget ansikte, finns suddiga infällningar. Porträttbilder på mobbarna. Inte för att hänga ut, fotografierna syns inte utåt, utan för sin egen skull. För att bli påmind.
Mannen bakom performanceverket är Rasmus Pohl Östebro.
"Sista ordet: 12.00" var hans sätt att göra upp, och sluta fred, med sin komplicerade relation till uppväxten. Hans tysta manifestation blev ett avslut på hans utsatta skolgång.
Klippa alla band
Rasmus Pohl Östebro är född i Gällivare, uppvuxen i Piteå. Det är nu närmare sju år sedan han lämnade staden bakom sig. Då med tanken att aldrig se tillbaka.
- Enda alternativet var att flytta, att fly. För att kunna gå vidare valde jag att klippa alla band och bygga upp ett hat till alla minnen, till allt som kunde kopplas till det Norrland jag inte längre ville kännas vid.
När jag pratar med Rasmus på telefon befinner han sig i sin ateljé på Första Långgatan, nära Järntorget i Göteborg.
Tidigare på dagen har han sett några konstfilmer, Göteborgs internationella filmfestival pågår för fullt.
Det är på konstskolan han funnit sin plats, och det är inom ramen för utbildningen som han gjorde sitt verk på Byxtorget.
Det konstnärliga uttrycket har alltid varit naturligt för Rasmus. Han kommer från teaterns och dansens värld, gick dansklass på högstadiet och flyttade till Stockholm för att studera vid Kungliga svenska balettskolan, men kände sig aldrig hemma i den verkligheten.
Efter en tids sökande fann han konstskolans fria värld.
- Där fick man möta ett nytt omtumlande tankesätt, absolut, men med tiden har tryggheten det gett rotat sig allt djupare. Det här forumet att verka i passar mig, mitt sätt att känna, tänka och någonstans även mina värderingar. Jag klarar inte av att vara en produkt av någon annan. Jag vill regissera mig själv, säger Rasmus.
Destruktiv bekräftelse
Hemma var han älskad för den han var, men redan i lågstadieåldern blev han utstött och valde en annan, alternativ väg.
- Jag har insett att det egentligen inte hade något med mig att göra, jag var på fel plats vid fel tid. Personerna som tyckte sig ha rätten att döma och trakassera mig fanns inte bara i korridorerna på skolan, de existerade överallt. Vart jag än var fanns någon som hade en tydlig och stark åsikt, jag upplevde ett hat som var så påtagligt att personer hela tiden var tvungna att projicera det på mig.
Webbkamera
För att skydda sig valde Rasmus en provokativ roll.
- Under åren lärde jag känna mina mobbare och visste vad som triggade dem. Jag tänjde på gränserna och sökte en destruktiv bekräftelse i mobbarnas osäkerhet. På ett sätt njöt jag av att bli sedd, men visste hela tiden att jag lekte med elden. Samtidigt använde jag provokation i form av min sexuella läggning, min personlighet och mina yttre attribut som sköld. Jag överdrev min person för att skydda mig och byggde upp en mur som mobbarna fokuserade på.
Efter högstadiet fanns det inget annat alternativ än att lämna Piteå.
- Det var då jag sa upp relationen till Norrland, det kändes som om Norrland personifierade vad jag varit och levt i. Jag var tvungen göra slut. Den senaste tiden har jag jobbat mycket med de känslorna. Jag har en annan relation till min hembygd nu, men det krävdes distans för att nå dit.
En del i det arbetet blev verket "Sista ordet: 12.00".
- Jag ville lyfta på locket, jag är inte den sista att bli utsatt. Efter några år glömdes jag och min historia bort, och med all säkerhet skrevs en ny. Normen är stark och på något sätt alldeles för självklar i mindre städer där kulturkrockar kanske inte är allt för vanliga.
I sin manifestation ville Rasmus utforska hur människor reagerade när han tog plats i det offentliga rummet, utan att säga någonting.
Den uttryckslösa masken stod för trygghet, i ett konstnärskap präglat av självutlämning.
- Det här verket är väldigt platsspecifikt och hade inte gått att göra i någon annan stad, men via webbkameran som finns på Byxtorget livestreamades verket och man kunde ta del av det vart man än befann sig i världen.
Kollektiv skuld
Rasmus hade förberett sig på att människor kunde bli arga, och reagera starkt.
- Jag hörde människor reflektera över min situation som jobbig och hemsk. För mig var det stort, att människor tog till sig och funderade över mitt budskap. Det var också stort att man som åskådare verkade känna en slags kollektiv skuld, som ledde till eftertanke. Jag vet också att texten blivit använd som diskussionsunderlag i skolan. Det är en seger i sig!
Men det är inte personlig upprättelse Rasmus söker.
- Jag vill inte ha sympati och försöker inte göra mig till martyr. Jag önskar inte att någon ska behöva gå igenom det jag har varit med om, men nu kan jag se min historia som en styrka. Det har format mig. Jag är stolt över vem jag är i dag, just nu.
Han säger att han gärna ställer upp och pratar om utsatthet och acceptans. För att öka förståelsen och ifrågasätta grunden till intoleransen mot unga människor som berörs av ett utanförskap.
- Jag tror att en förändring krävs och kan göras möjlig om man tillåter folk att känna modet att stå upp för sig själva och andra, känna modet att våga sätta ner foten.
Känslovärldar och ätstörning
I sitt konstnärskap fortsätter Rasmus att via text, foto, video och performance utforska sina tanke- och känslovärldar.
- Jag har en komplicerad relation till mina känslor, som absolut kommer från det jag varit med om. Antingen känner jag två- trehundra procent, eller ingenting alls. Även ätstörningsproblematiken, som länge varit central i mitt liv har satt spår, och jag strävar med att komma tillbaka till en mer nyanserad värld.
Just nu befinner sig Rasmus i första fasen av examensarbetet som tar fart på riktigt efter ansökningsarbetet till olika konsthögskolor i Europa är avklarat. Förhoppningen är att påbörja en kandidatexamen i fri konst inom kort.
Mest troligt väntar Berlin till hösten.
Och känslan för det Piteå han lämnade.
För den relation till Norrland som han avslutade.
- Jag kan känna en längtan och en glädje inför att komma tillbaka nu, men tror inte att jag kommer att bosätta mig i Piteå igen. Någonsin. Vi behöver distansen till varandra, för att hålla liv och lust i relationen. Både jag, och Norrland.