Hans Kvistvall ingick i en grupp av Piteåbor som nyligen gästade "svenskbyn". Han hade utrustat sig med såväl gitarr som ukulele för att roa såväl bybefolkningen som de drygt 40-tal svenskar som under en vecka gästat byns invånare, för att delta i olika aktiviteter.
- Självklart ska Piteå få vara en del av den här fantastiska "återföreningen"och där vi kan bjuda på visor med innehåll från vårt län, sade Hans Kvistvall, innan han satte sig ned omgiven av ett stort antal Gammalsvenskbybor och gotlänningar med släktingar i Ukraina.
De fick då lyssna på bland annat Ronny Erikssons Kwad’n, vilken inleds med "Det finns ett folk av en särskild sort nere vid Piteälva"
Framträdandet ägde rum bara ett stenkast från den mäktiga floden Dnjepr, inte långt från där den mynnar ut i Svarta havet. Floden är cirka 2 280 kilometer lång, vilket gör den till Europas fjärde längsta flod, efter Volga, Donau och Ural. Men när de närvarande Piteborna stämde in i sången fick de Piteälven att framstå som den mäktigaste av alla floder.
Hett värre
Denna något annorlunda kväll visade termometern 32 plusgrader. Hans Kvistvall väckte publikens entusiasm med att bland annat sjunga Jokkmokks-Jokkes Gulli Gullan, på dennes efterhärmliga dialekt, samt visan om Likavaara-Frans, som handlade om en Gällivarebos öde, efter vistelsen vid Furunäsets sjukhus.
Men inte nog med det. Hemma hos en av "svenskbyborna", 81-åriga Maria Norberg hade det nästan varje kväll ordnats med "nattklubb", där en yngre generation åhörare gladdes mycket över alla Elvis Presley-låtar Kvistvall hade på sin repertoar.
Blågul ambassadör
Kvistvall blev en verklig blågul ambassadör för Sverige och för sin hemkommun.
Det fanns också en och annan yngre kvinna som ville att han skulle stanna kvar i byn, men på villkoret att han rakade av sin mustasch. Kvistvall föredrog dock att behålla mustaschprydnaden och förklarade att kärleken till Piteå och Norrbotten trots allt var större.