Exklusiv intervju med 50-åringens fru

Eva Öberg var i Liège i Belgien på tjänsteresa med sju arbetskamrater från LKAB och på väg in till en sen kvällsmiddag på restaurang, när mobiltelefonen vibrerade i fickan.
Det var från polisen i Gällivare.
- En polisman presenterade sig och berättade att de gripit och anhållit min man, underförstått misstänkt för Carolin Stenvalls försvinnande.
Det var torsdag den 16 oktober klockan 19.30 som processingenjören från Gällivare kände hur golvet formligen rämnade under fötterna.
- Det måste vara ett fruktansvärt misstag. Det kan inte vara sant, svarade hon.
Tyvärr var det sant.
Gråtattacker
I onsdags träffade Eva Öberg för första gången sedan gripandet den make hon en gång älskat, en hålögd avmagrad 50-årig man, barnens pappa, som hon nu sökt skilsmässa ifrån.
Mötet förrättades vid Rättscentrum i Luleå, under en och en halv timme, hela tiden övervakat av polis.
- Det var svårt. Svårt att mötas. Svårt att prata. Han föll i gråt mest hela tiden då det blev tal om barnen och familjen, berättar Eva.
- Det blev bara samtal om praktiska saker, huset, snöskottning, hans restriktioner. Ingenting om vad han gjort.
En dvd-spelare har tillförts häktescellen för att döva isoleringen. Ändå är det en fullständigt nedbruten mansperson som sitter där inne.
- Han känns väldigt borta för oss. Nu får vi klara oss själva, jag och pojkarna. När jag gav honom bilder på barnen från senaste skolfotot orkade han inte titta. Han tog korten och stoppade dem direkt i plånboken, berättar hon för PT som sökt kontakt med Eva för att få denna intervju.
Ett par 1993
42-åriga Eva Öberg ser tärd ut. Hon är själv ett brottsoffer, oskyldig, märkt av konsekvenserna av makens dåd.
Ursprungligen kommer hon från Hortlax utanför Piteå, uppvuxen med mor, far och en yngre syster.
Efter gymnasiet på Strömbacka och högskolestudier i Luleå flyttade hon som nyutexaminerad bergsingenjör 1992 till Gällivare där LKAB lockade med fast anställning.
Det var där, på samma jobbavdelning, som hon kom att träffa sin blivande man. Året var 1993.
- Det fungerade bra. Vi kom bra överens och blev ett par.
Lägenhet anskaffades. Kort därpå köpte de sitt hus och drygt ett år senare föddes en son. Ytterligare fem år senare, 2000, var det dags för andra sonen - den tredje i ordningen för maken, som redan hade en son från ett tidigare förhållande.
Depression
- Fram tills för drygt ett år sedan har vi, som jag ser det, varit en tämligen normal alldaglig familj. Mycket friluftsliv har funnits med, skidor, skoter. På somrarna har vi gärna vistats i Piteå. Inga kontroverser. Min man har aldrig visat våldstendenser varken mot mig eller vad jag vet mot andra kvinnor.
Men 50-åringen förändrades.
- Han blev deprimerad. Nedstämd. Hamnade i en livskris utan att det för den skull utvecklade något kaos här hemma, men det var ändå jobbigt. Han fick liksom panikångest. Jag tror att hans jobbiga barndom på något sätt hann ifatt honom.
- Han blev moderlös som tvååring, förlorade sitt enda syskon, en syster, då hon var 27 år. Det har varit tufft. Tufft även i skolan.
För att bryta mannens tunga missmod, som han aktivt sökte hjälp för, ordinerades anti-
depressiv medicin och samtalsterapi.
- Det var en tung process för oss övriga i familjen. Först efteråt har jag förstått att han drack mera alkohol än lämpligt för att döva sin ångest. Men det var något han smög med.
Själslig stimulans
Den 12 september - dagen då Carolin Stenvall försvann från rastplatsen Stenbron - var 50-åringen på hemväg från älgjakten i Mäntyvaara.
- Egentligen hade hans intresse för jakten svalnat på senare år. Han var mera engagerad kring stugan som vi skaffat som själslig stimulans. Han var ju från dessa trakter, och det kändes som att komma hem, sade han många gånger.
- Det var heller inget ovanligt att han svängde in vid Stenbron på rastplatsen för att slänga skräp från stugan. Det hade vi gjort många gånger på hemväg till Gällivare, förklarar Eva.
Olycklig slump
- Det är svårt för mig att ha någon uppfattning om vad som hände den där tragiska eftermiddagen. Jag vet inte mer än vad som rapporterats i media. Jag har ingen annan information.
Fyra kortare telefonsamtal, och onsdagens träff, är den muntliga kontakt Eva Öberg haft med maken - allt avlyssnat av polis - och några utlägg om våldshändelsen har aldrig kommit på tal.
- Jag vet inte om han hade druckit. Jag vet inte vad som utlöste det hela. Däremot är jag säker på att dom inte kände varandra. Det var bara en fruktansvärt olycklig slump.
Audi-spåret
De båda sönerna, 8 och 13 år gamla, var hemma med pappa den torsdagseftermiddagen när en civil polispatrull körde upp på infarten.
- Han hade tidigt samma morgon lämnat in bilen till polisstationen för kontroll, som flera Audi-ägare på orten var ombedda att göra. Jag hade tidigare skojat med honom om Audi-spåret och det faktum att vi ägde en sådan bil. Han visade ingen reaktion över skämtet, berättar Eva Öberg, som alltså befann sig på tjänsteresa i Belgien då maken greps.
- När poliserna kom till vårt hus blev pojkarna ombedda att gå ut på gården. Min man ville att poliserna skulle säga till pojkarna att de var hans arbetskamrater. Men de tog med sig honom och tog även med vår dator och hans fyra jaktvapen.
- Han fick ringa ett samtal till sin äldste son och be honom komma och ta hand om våra pojkar. Dagen efter anlände mina föräldrar.
Eva Öberg bokade om sina flygbiljetter, och morgonen därpå flög hon från Bryssel tillsammans med en medföljande arbetskamrat, för vidare befodran hem till ett fullständigt kaos.
Vid 14-tiden fredag den 17 oktober öppnade hon ytterdörren i Gällivare och mötte barnen.
- Jag vill verkligen tacka LKAB för allt stöd de direkt mobiliserade för vår räkning. De utlöste sin krisberedskap och backade upp oss omgående hemmavid med psykologhjälp och stödpersonal. Det var otroligt mycket värt.
- Parallellt smög tidningsfotografer och journalister omkring på gatan, fotade in mot huset, plingade på ytterdörren, och vissa av dem ringde på hos alla grannar för att fråga om oss.
- Där inne satt vi, oskyldiga anhöriga, helt ovetande, fullständigt tillintetgjorda.
Blod från Carolin
På lördagen åkte Eva Öberg till förhör inne på polishuset i Gällivare.
- Jag trodde, eller åtminstone hoppades, att allt skulle visa sig vara ett misstag. Men när poliserna berättade om blodspåren i bilen, att det kom från Carolin, då förstod jag.
- Uppbackad av krisgruppen valde jag att berätta sanningen för barnen. Vad deras pappa gjort. Att han i princip satt i fängelse. Men att sanningen var det jag och folket från krisgruppen berättade, och inte vad de skulle se i tidningen eller vad andra sa.
- Skolan agerade direkt. Rektorerna informerade alla klasslärare som i sin tur diskuterade ärendet med eleverna. Allt detta pådrag har hjälpt pojkarna, och än så länge har de klarat sig undan utan gliringar. Men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden.
Pojkarna var hemma endast några få dagar från skolan innan de återvände.
Eva stannade hemmavid från LKAB under två veckor.
Löpsedlar
- Det var jobbigt att bara gå ut och handla. Se löpsedlarna om "Jägaren" vartän man tittade. Dessutom var det ju varenda dag, under så lång tid, på alla tidningslöpsedlar.
- Jag har fått ett fantastiskt stöd från många grannfamiljer och vänner. Många har hört av sig, beklämda och bestörta, men med tröstande ord för vår egen sorg. Jag har fått blommor hemskickat och allt detta stöd har betytt ofantligt mycket.
Eva Öberg har valt att ansöka om skilsmässa från den make hon gifte sig med borgeligt 2004 under en ceremoni i stadshuset i Piteå.
- Förmodligen hade jag väntat ett tag med skilsmässan om inte tingsrätten beslutat om kvarstad på vår egendom.
- Genom att skiljas blir en bodelning möjlig. Jag får huset. Allt annat som stugan, bilen, släpet, vapnen tillfaller honom, och blir möjligt att utmäta i framtiden.
- Det här är enda sättet för mig att skapa trygghet för att kunna bo kvar med pojkarna i huset, säger Eva.
Turbulens
- Vi lever fortfarande i en turbulent tillvaro. Det är svårt att sia om framtiden, när vi står redo att göra avstamp för att gå vidare och lägga den värsta sorgen bakom oss. Jag tror att rättegången först måste passera.
- Givetvis känner jag en fruktansvärd vanmakt och förtvivlan över det som hänt. Att beklaga sorgen för familjen Stenvall låter i sammanhanget futtigt. Men vi är alla oerhört ledsna.
- Vi har inte vetat någonting. Vi har ingenting anat. Vi har aldrig kunnat tro detta fruktansvärda. Det här är en tragedi för dem, och även för oss. Vi är också offer, jag och mina barn, även om det ligger på ett annat plan, säger 42-åriga Eva Öberg från Gällivare.

Exklusiv intervju med 50-åringens fru

I onsdags mötte Eva Öberg, 42, sin frihetsberövade man, öga mot öga, för första gången sedan han greps misstänkt för mord på Carolin Stenvall. I dag berättar hon i PT om mötet, om det kaos hon själv och sönerna oförskyllt kommit att hamna i.