Det sägs att mistralvinden blåser en, tre eller nio dagar.
Om det är en skröna eller inte spelar ingen roll, jag är glad att mistralen omfamnar mig en av mina dagar i Provence.
De yttre omständigheterna för att jag befinner mig i sydöstra Frankrike är en mat- och vinresa. Själsligen är det ett slags första test.
Jag behöver känna på omgivningarna, stämningarna. För att se om jag kanske hör hemma här. Kanske ska bo här. Någon gång i livet.
I alla fall.
När vi reser längs smala, slingriga Provencevägar och stannar på vingårdar för att ta del av människors berättelser om sina omhuldade drycker så blåser mistralen iväg med tankarna och analyserna. Befriande för en dag.
Omgiven av skyddande lövträd pratar vinproducenten Charles Carichon, som driver Domaine de la Brunely, om sin syn på vin och odling.
Det är inte bara hans tysta stolthet och äkthet som fångar, hans viner har en speciella karaktär, som han eftersträvar genom hela produktionen.
Hans boplats ligger i byn Sarrians, mellan Vacqueyras, Gigondas and Beaumes-de-Venise.
Charles Carichon odlar sina druvor ekologiskt, men vill inte vara en del av den officiella certifieringen. Dels är det dyrt, dels säger han att man som vinodlare ändå får använda vissa bekämpningsmedel om vinodlingarna drabbas av problem. Och det är något han själv inte står för.
Sedan många tusen år tillbaka har människan odlat och producerat vin. På det sätt man tänkte i begynnelsen, liknar det vi i dag skulle klassa som ett ekologiskt tillvägagångssätt. Och det är så vingården Domaine de la Brunely, där traditionen med vinmakare gått i arv från far till son sedan 1730, vill bedriva sin verksamhet.
Genom att bland annat nyttja växtföljd och olika odlingstekniker istället för kemiska medel minskar de angreppen.
Ibland väntar man helt enkelt på vädret.
Ett väderomslag kan naturligt lösa problem med tillexempel skadedjur.
Genom att välja bort kemiska bekämpningsmedel och konstgödning får också druvorna - och i slutänden vinet - en rikare och mer komplex smakpalett. Det tar mer tid i anspråk och ofta blir skörden något mindre.
- På 90-talet använde man ofta automatiserade maskiner, men vi har gått tillbaka till mänsklig arbetskraft. Vi föredrar det, det krävs visserligen mer folk och blir mer kostsamt men det är det värt, säger Charles Carichon.
Ofta är det arbetslag som reser runt till olika vingårdar och arbetar intensivt en begränsad tid.
Vintunnorna i lagerbyggnaden på Domanine de Brunely är uppmärkta med krita. Vinkorkar ligger i ett nät och etiketter väntar på sina flaskor i ett intilliggande rum.
Här uppmärksammas varje flaska i processen.
Med sitt lågmälda sätt håller Charles Carichon i vinprovningen, vid ögonen, skrattrynkor i det väderbitna ansiktet.
En skygg dalmatinerhund tittar in en liten stund för att sedan dra sig tillbaka.
Det milda medelhavsklimatet här i området kring södra Rhônedalen gör karaktären på vinerna annorlunda jämfört med den norra delen av Rhône. Druvan Grenache, som ger örtkryddiga, mjuka och eldiga viner, dominerar. Andra vanliga druvor i rödviner från södra Rhône är Cinsault och Carignan. Gröna druvor i området är Grenache blanc, Picpoul, Clairette och Bourboulenc.
Kvalitetsdistriktet framför andra i södra Rhône är Châteauneuf-du-Pape.
Vi besöker också ett gammalt flagnat slott. På väg till Nîmes, omgiven av 32 hektar vinodlingar, står det stolta Château de Trinquevedel med många hundra år på nacken.
Här driver Guillaume Demoulin och hans fru Céline familjeföretaget. Och deras slott är liksom sådär skevt och vint så att det fångar ens hjärta. Se bara på de sneda ljusen i ljuskronan. Så fint!
Vi promenerar ut på ägorna, smakar på de druvor som finns kvar på stockarna och plockar hem några vita släta slottsstenar till minne.
När vi äter lunch och middagar på lokala matställen återfinner vi alltid olivoljan och vinet vi nyligen testat i närheten i restaurangen. Här finns en självklarhet i att använda och sälja det lokalproducerade. En stolthet över dina produkter, där allas är de bästa.
Efter några dagar av vingårdar, både i stora och små format, och bistromat i Provence tar vi snabbtåget till Paris.
Stadens värdiga, traditionella skönhet i blekt gråhöstsväder är slående. Likt en spökdrottning reser hon sig och vi vandrar ödmjukt hennes vägar.
Vid ingången från rue Vavin till Jardin de Luxembourg tittar vi på bikuporna som tillhör bioodlingsskolan på platsen. Förutom Luxembourgpalatset och den åttakantiga dammen finns breda avenyer och statyer av franska drottningar. Här finns också en figur av den heliga Genoveva, Paris skyddshelgon. Parken har ett utomhuskafé, dockteater, en stor lekplats för barn, flera tennisbanor och musikestrad.
Och vackra gröna stolar att flytta runt efter behag. Det var på 1800-talet som parken öppnades för allmänheten. Den ägdes då av greven av Provence (!) - senare Ludvig XVIII - och mot en liten avgift lät han besökarna komma in och äta av trädgårdens frukt.
Under sin tid i Paris ska Hemingway ha strosat mycket i parken.
Och för den som vill ta del av det bevarade, intellektuella Paris, är alternativen många.
Vi lämnar parken och äter sen champagnelunch på legendariska La Coupole. Här brukade Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir träffas varje morgon. Andra berömda gäster är just Hemingway, Chagall och Picasso. Art déco-dekoren i brasseriet som ligger i Montparnasse är från 1927 och många konstnärer betalade notan genom att måla på pelare och väggar när de inte hade kontanter.
Här har Patti Smith spelat på terassen och vid bord 82 beställde François Mitterrand lammcurry som sin sista rätt på restaurangen - som tar 450 matgäster.
Medelåldern på kyparna är hög. De bär både sina brickor och sitt yrke med en air av stolthet och elegans. Värdighet med en humoristisk blick och ofta ett smakfyllt skämt.
Dagen efter fortsätter vi att följa i Sartre och Beauvoirs fotspår och äter frukost på Café de Flore. Hit kom livskamraterna under andra världskriget och åren efter för att skriva, läsa tidningar eller diskutera. I dag utgörs stamgästerna av förlags-, mode- och filmfolk. Bland annat har man en sandwich uppkallad efter modeskaparen Sonia Rykiel eftersom hon håller sina veckomöten på övervåningen.
Detta författarkafé ligger i Saint-Germain på vänster sidan om Seine och hör till ett av Paris mest legendariska kaféer.
Istället för magnifika kyrkogården Cimetière du Père, där man lätt går vilse utan karta, och där storheter som Jim Morrison och Edith Piaf ligger begravda väljer vi att promenera förbi nöjesetablissemanget Moulin Rouge till kyrkogården i Montmartre.
"Om jag dör i Paris vill jag begravas på kyrkogården i Montmartre och ingen annan stans" ska den skarpt ironiske författaren Heinrich Heine ha skrivit i sitt testamente.
Men här var han inte ironisk. För hans sista vila är just här, på kyrkogården i Montmartre.
Här vilar också en mängd stora namn, men det är framför allt stämningen som är magisk. Som en bortglömd värd, under metallbron Caulaincourt - mitt i staden. Små familjetempel, södervittrade prydnader och mossa. Att besöka kyrkogårdar är ett fint sätt att uppleva ett lands vardagskultur.
När det är dags att lämna Paris öppnar himlen sig. Och jag behöver mer tid här. För att känna de skrovliga ytorna på Nôtre dames stenar. För att se lavendelfälten bre ut sig.
Men jag har lämnat en del att mitt hjärta i detta vackra land.
Och det känns fint, för det betyder att jag att Frankrike tarvar min återkomst.