The Wolverine
Betyg: PP
Här är vi igen, nu med den sjätte installationen i filmserien baserad på serietidningen X-Men.
Åter igen får vi stifta bekantskap med mutanten Logan, mer känd som Wolverine, efter händelserna som utspelade sig i den första filmtriologin. Då en melankolisk Wolverine kontaktas av en gammal bekant från Japan, så dras han in i en härva av konflikter som tvingar honom att konfrontera sina gamla demoner.
The Wolverine var för mig den film som i grunden skulle ta den tidigare filmen X-Men Origins: Wolverine och göra något ännu bättre, för att utnyttja potentialen med den generellt mest omtyckta X-men-karaktären Wolverine. Men så blev det inte.
Det vi har här är en film som visserligen gjort visuella och actionorienterade förbättringar, men den har en handling som är såväl utdragen som fruktansvärt ointressant. Från början till slut känns den oviktig och förutsägbar, och de intressanta sakerna som tas upp hade kunnat komprimeras till max en kvarts filmtid.
I övrigt får vi mest en menlös romans, en ointressant fiende och konflikter som aldrig blir riktigt involverande.
Men det är snygg film, kan jag lova.
Den har bra action, vackra, japanska miljöer, och nog med spänning för att hålla dig nog road under sina två timmar. Faktumet att vi får se så många som tre (3!) mutanter i hela filmen är däremot ett mindre mysterium, om det nu var spänning som filmskaparna ville eftersträva.
Men då kommer vi slutligen till frågan; Är The Wolverine en bra film? Inte direkt. Men den är inte heller dålig, utan det är en sådan film man ser en gång, har hyfsat trevligt med, och sen aldrig tänker på igen. I det hela känns den onödig och menlös, och är endast där som obligatorisk utfyllnad inför nästa film i X-men kedjan: Days of Future Past, som kommer ut nästa år. Vill du se film om magiska mutanter rekommenderar jag hellre X-Men: First Class – eller den tecknade serien, om du inte har något problem med tajta spandexdräkter.