Att ”vara en vuxen” känns för mig inte som något som har med ålder att göra, utan snarare hur man är. En dag sitter man plötsligt där; ägare av mer än två uppsättningar lakan och ser På Spåret utan att någon tvingar dig. Det började med att man fick bestämma sig för att teaterutbildningen var det hetaste sen rostat bröd och sen eskalerade det bara.
Men så är det nog inte. Saker som nyss kändes ovana blir plötsligt helt naturliga. Man vänjer sig vid nya saker, man tar ansvar, man kör bil och bor ensam, men jag tror det är väldigt frivilligt att bli ”vuxen”. Kanske är man vuxen först då man låter sin ålder bestämma vem man är.