I dag är det som det gäller. Den första av de två semifinalerna går av stapeln – den då Sanna Nielsen ska ta sig vidare till final. Och det lär hon göra. Det är lika bra att slå fast det direkt. På alla bettinglistor ligger Sanna på en klar andraplats i kampen om slutsegern så allt annat än ett avancemang vore en jätteskräll. Sanna har varit säkerheten själv under repetitionerna och har strålat som den stjärna hon är i dessa sammanhang. Alla journalister här i Köpenhamn, förutom de norska, prisar Sanna Nielsens röst och sång. De går å andra sidan runt och klagar på att Sanna sjunger falskt. Storebrorskomplex, javisst.
Det som skulle kunna skapa problem för Sanna och Sverige är den danske bildproducentens förkärlek för att visa upp den gigantiska cen man byggt upp och allt vad man kan åstadkomma med de ledskärmar som är stommen i scenen. Det blir alldeles för många distansbilder där scenen kommer till sin rätt men där Sanna ser ut som en miniatyr. För att Sanna ska komma till sin rätt behövs det många fler närbilder på henne. Det är i de bilderna det magiska uppstår. Vi får hoppas att Christer Björkman lyckas i sin kampanj hos bildproducenten så att Sanna kommer till sin rätt.
Efter förra årets ”Eurovision back to basic” i Malmö är det omigen det stora och svulstiga som gäller för arrangemanget. Danskarna valde att förlägga arrangemanget till en jättelik betongbunker i form av ett nedlagt skeppsvarv ute på Refalshaleöen. Om Malmö-Eurovision präglades av fantastiska kommunikationer och ordning och reda så kan man inte med bästa vilja i världen påstå något liknande om danskarnas logistiska lösningar. Det är minst sagt kaotiskt. En av Melodifestivalklubbens reportrar, som för övrigt bor i Malmö och är stor Danmarksvän, utbrast förtvivlat på Facebook: ”Det är en något chockerande och mycket tidskrävande upplevelse att ta sig till och från ESC i år. Ett sund av sunt förnuft emellan verkar det som.” och syftade uppenbart på skillnaderna mellan svensk organisationsförmåga och dansk.
Men om nu danskarna inte kan organisera transporter så kan de i alla fall göra scenbyggen. Det kan man inta ifrån dem. För scenen är urläcker och de olika scenlösningarna för länderna är både fascinerande och snygga. Det går knappt att förstå att det går att åstadkomma så läckra och spännande scenbilder. Men kanske det ändå är så i slutändan att less is more. Det kan ibland kännas överarbetat och lite öststatsvulgovarning – men så ska det ju vara i Eurovision.
Vad ska ni då hålla utkik efter i de två semifinaler om går i veckan? I kväll ska ni särskilt lägga märke till Ungerns ursnygga popballad om barnmisshandel, Montenegros ursnygga balkanethno, Ukrainas och Azerbajdzjans svensklåtar, och Lettlands urcharmiga nonsenslåt om att sångaren inte vet hur det går till att baka en kaka. Jag kan nämligen inte få den ur mitt huvud.
På torsdag får ni inte missa artisten som verkligen ger ”hen” ett ansikte. Den skäggiga damen, Conchita Wurst, från Österrike har nämligen en av årets starkaste låtar och årets i särklass vackraste klänning. Rise like a Phoenix skulle utan tveka ha kunnat vara nästa Bond-låt och därmed en världshit. Ni får inte heller missa årets i mitt tycke klart bästa bidrag, Same heart med israeliska Mei Feingold. Det är en modern, dramatisk och urläcker poplåt med en otroligt kompetent sångerska.
Om ni vill hålla er uppdaterade med vad som händer i Eurovisionbubblan ska ni klicka er in på min blogg.