Tusen och en chans
Betyg: PP
Zoe, 15 år, har en fruktansvärd hemlighet. Hon har begått det värsta brottet av alla – hon har dödat en annan människa; och kommit undan med det. Skulden är enorm. För att få någon som helst lättnad börjar hon skriva brev till en dödsdömd fånge i Texas. Han måste veta allt om hemligheter, lögner och skuld.
Låt mig börja med att klargöra att det här inte är någon rörande berättelse om brott och dödsdömda i Den Gröna Milens anda, utan det här är till nittiofem procent en väldigt typisk ungdomsnovell. Till större delen är det plågsamt vanligt och förutsägbart, trots det unika upplägget; det handlar om lögner, obekväma missförstånd och en stor hög kärleksbekymmer. Supande och fyllehångel för dessa femtonåringar normaliseras lite mer än vad jag gillar–Zoe visar ingen ånger över det trots alla dåliga saker det ledde till.
Boken består av breven Zoe skickar till den dödsdömda Stu, brev som mest handlar om allt som hände innan mordet, och det är någonstans där boken plågade mig som mest. Sättet den är skriven på får Zoe att kännas väldigt självupptagen. Snarare än att reflektera över sina många misstag och ha lite tid för självinsikt så verkar hon mest lida av självömkan, vilket jag inte tror är vad författaren egentligen var ute efter. Dessutom så ser hon frivilligt till så att Stu inte kan svara på breven och verkar mest låtsas som att hon vet exakt vad han tänker och känner. Stu fungerar bara som hennes mänskliga dagbok.
Kanske är det så här ungdomar egentligen beter sig, kanske lever jag i någon sorts abstrakt alternativ verklighet. I slutänden kan vi nog ändå säga att jag är fel person för den här boken, kärleksdraman är inte min grej, men det ursäktar inte att den inte använt sig an konceptets fulla potential. Det är kärlekstriangeln, lögnerna och dramat, inblandat med lite föräldratrubbel, som tar allt fokus, och det som kunnat bli verkligt djup ersätts av mer slentrianmässig skuld. Den hade inte tusen, utan en chans att bli något mer än en generisk ungdomsnovell – och den missade den.