Hobbit:
Smaugs ödemark
Betyg: P P P P
Här fortsätter legenden. Här återvänder vi igen till hobbiten Bilbos äventyr, då han i följe med tolv dvärgar och trollkarlen Gandalf beger sig sig mot berget Erebor för att återta det från draken Smaug.
Jag har svårt att beskriva hur mycket jag har längtat efter denna film. Även om jag föredrar den mörka, episka tonen i triologin om Härskarringen, där bara musiken är nog för att en tår ska smyga sig in i ögonvrån, så är The Hobbit en fantastisk bok.
Det var med höga krav jag var vid filmens midnattspremiär, i full alvutstyrsel, för att se om även denna film skulle leva upp till vad jag hoppats på.
Eftersom boken Bilbo (eller Hobbiten) är kort i jämförelse med sin uppföljare Härskarringen, så gör det att grundmaterialet har utvecklats en hel del - med träffar och snedträffar.
Den utökade actionen är en av de tydliga träffarna, där en i boken rätt fridsam del livas upp med välgjord – och ofta väldigt rolig – action.
Även alvernas roll i denna film är utökad, och vi får återse vår stela Legolas tillsammans med alvinnan Tauriel i den marginellt minst intressanta sidoberättelsen. Vi får även stifta bekantskap med Mörkvedens emotionella gnällalver, en intressant omväxling från de vanligtvis kloka och hjälpsamma alverna vi sett tidigare.
Den bästa subploten som lagts till är något som direkt saknades i boken – anledningen till att Gandalf beger sig iväg. Här får vi ett förebådande inför vad som kommer att hända i Härskarringen, då mörkret kryper tillbaka till Midgård och vad Smaugs koppling till det egentligen är; något som bidrar till att äventyrsstämningen gradvis blir allvarligare. Men ibland så led jag av en känsla att allt detta ändå bara var en utdragen väntan på det som var riktigt bra, en känsla som ungefär två timmar in i filmen blev närmast olidlig.
I slutet kommer dock belöningen – då får vi äntligen möta den mäktiga draken Smaug, och scenen som jag väntat på och krävt som mest av är allt jag kunnat hoppas på. Det gör att vad vi har här, är verkligen en riktigt bra film, men som ibland väntar lite för mycket med sina bästa delar – mycket som dyker upp i nästa film. Det här kommer att bli ett långt år.