Filmen tar sin början med att en ålderstigen Bilbo berättar om hur draken Smaug för många decennier sedan ödelade dvärgriket Erebor och drev dess invånare på flykt. Han går därefter över till att berätta om hur han i sin ungdom blev uppsökt av trollkarlen Gandalf och tretton dvärgar, med syftet att ta med hobbiten på äventyret att återta det förlorade dvärgriket. Ovilligt låter sig Bilbo övertalas att följa med på färden, trots att han inte är någon äventyrare eller krigare i det minsta.
Något jag verkligen måste ge respekt till Peter Jackson för är hans förmåga att fånga känslan i Tolkiens verk. I Härskarringen stod världens öde på spel, det var episk fantasy med lika mycket heroism i sig som melankoli och mörker. The Hobbit, å andra sidan, utspelar sig i ett ljusare Midgård, med en mer äventyrlig och karaktärsfokuserad handling, och det märks. Föraningar om hur mörkret börjar falla över Midgård har skickligt fogats samman med all den charm filmen flödar av. Även om det finns saker som ändrats från boken så är ändringarna få, och välmotiverade.
En bättre skådespelare till valet av Bilbo hade jag inte kunnat önska, Freeman porträtterar närmast perfekt de karaktärsdrag och dilemman karaktären har. Många välbekanta karaktärer från Härskarringen återvänder, tillsammans med nya, excentriska sådana, de hemsökt vackra platserna och den spektakulära musiken. Ett fan av Härskarringen kommer definitivt att känna igen sig. Att se den i 3D kändes enligt min mening överflödigt, det tillförde lite eller inget, då filmen ändå är visuellt vackrare än mycket du kan finna. Ett fantasyfan bör inte tveka att se den.
Trots mina skyhöga förväntningar lyckades The Hobbit leva upp till dem utan att blinka. Och om jag någonsin tvivlade, så var det gissningstävlingen med Gollum som avgjorde saken. Aldrig har jag sett min inre bild av en scen förverkligas så väl som då.