Anne Pettersson och Linda Nilsson jobbar som pedagoger på förskoleavdelningen Labyrinten vid Bergsviksskolan. När vi träffar dem är barnen ute och leker. Små ben pinnar på.
Springa uppförs, baka sandkakor, gömma sig bakom en buske. Lysgröna västar på överkropparna. Inne är små runda bord dukade för lunch.
Inte pekpinnar
Anne och Lindas arbetsvardag utspelar sig här på småbarnsavdelningen, och med åren har de fått en hel del erfarenhet av känslor och situationer kring förskoledagens början och slut.
– Vi vill inte komma med pekpinnar och säga att ”det här är bästa sättet att hämta och lämna på”. Det finns inget rätt och fel, eftersom att alla barn och föräldrar är olika, säger Anne.
Istället handlar det om en dialog och ett samarbete mellan föräldrar och pedagoger.
– Mitt tips till föräldrar är att våga vara ärliga. Vi är alla mänskliga, så berätta när ni haft en tuff morgon eller en orolig natt, det hjälper oss att förstå barnet. Detsamma gäller från vår sida. Vi säger som det är, då kan man som förälder lita på våra ord – både när vi säger att det varit en bra dag eller en jobbigare dag, säger Linda.
”Inga dumma frågor”
Både Linda och Anne poängterar att det inte finns några dumma frågor eller konstiga tankar.
– Grunden är barnets bästa, det är det vi utgår ifrån. Att ha ett barn som är ledset på morgonen, men som är arg och inte vill hem på eftermiddagen – det är något som de flesta föräldrar stöter på. Det är kanske lätt att känna att ”det är bara jag som känner så” men det är rätt universellt och kanske en liten tröst, säger Anne.
Det är inte så konstigt att omställningen är stor. Från att vara hemma med mamma eller pappa till att vara ett förskolebarn omgiven av personal och andra barn.
– Redan från början reagerar barn olika. Inskolningen kan till exempel gå jättebra, men sedan kan insikten komma ikapp barnet som förstår att här ska jag vara på dagarna när mamma och pappa jobbar, säger Anne.
Under inskolningen brukar de fråga vad föräldrarna har för tankar kring hämtningar och lämningar och vad som känns viktigt.
– Vi kan samtala kring olika varianter om föräldrarna inte själva har några speciella önskemål. Vi frågar också om barnet är van att bli lämnat till andra och hur det går då och hur det känns. Genom att fråga får föräldrarna chans att reflektera och kan dela med sig av sina erfarenheter så att vi kan möta dem och barnet på bästa sätt, säger Anne.
Man får ringa – flera gånger
Hur väl alla inblandade än vill kan den korta stunden mellan att hänga upp regnjackan i kapprummet till att säga hejdå vara smärtsam.
– Ofta går det ledsna över så fort föräldern gått ut genom dörren. Barn kan protestera mot lämningen genom att gråta, säger Linda.
– Men som förälder får man mer än gärna ringa när man kommer till jobbet. Man behöver inte grubbla, då är det bättre att få veta att gråten har gått över. Det kan till och med vara bättre med direktåterkoppling, när man hämtar kanske personen som tog emot inte är kvar. Man får ringa hur många gånger man vill, säger Anne.
Vill inte ”ta barnet”
Anne och Lindas erfarenhet är att korta avslut ofta är lättare för barnet, men det måste inte vara så.
– Vissa föräldrar vill lämna i kapprummet medan andra följer med in en stund så att barnet kommer igång med en lek. Det är så olika, men ett tips är att när man bestämmer sig för att gå och säger det – då är det bra att man inte stannar kvar för länge, säger Linda.
– Som pedagog kan jag känna att det är skönt om föräldern överlämnar barnet till mig, så att det inte känns som om jag ”tar” barnet från förälderns famn, säger Anne.
Känns i hjärtat
För vissa barn är det full fräs på en gång medan andra vill komma in och observera vad som händer den första stunden.
– Sedan är det såklart okej att längta efter en förälder, man får sitta i knät och vi kan prata om hur det känns, säger Linda.
– Vi har själva varit i samma sits med våra egna barn och vet att det känns i mammahjärtat. Erfarenheten av egna barn och föräldrarollen är en tillgång för oss i mötet med föräldrar, eftersom vi kan relatera till känslor som kan uppstå vid lämningar och hämtningar. Ibland kan känslorna ta över det logiska tänkandet, säger Anne.
Prata hemma
Om det är jobbigt att bli lämnad, kan man som förälder göra något för att underlätta hemmavid?
– Ett tips är att prata om och påminna barnen om roliga saker på förskolan: ”Kommer du ihåg i går när du och Leo byggde med klossar, så kul ni hade? Det kanske ni kan fortsätta med i dag.” Att prata positivt om förskolan och bygga upp en förväntan, att mamma och pappar kommer när de har jobbat färdigt, du jobbar här, säger Linda.
På samma tema: Kan man som förälder göra något hemma för att göra hämtningarna mindre konfliktfyllda?
– En sak man kan tänka på är att inte ställa så mycket frågor där barnet egentligen inte har något alternativ. Som ”Vill du följa med hem?”, för där har barnet egentligen inget alternativ. Hem ska man ju, säger Anne.
Det handlar om enkla saker, men vi vuxna kan sända ut dubbelsignaler, som är svåra för barnen att avkoda.
– För vissa barn kan det hjälpa om personalen förbereder dem, till exempel genom att säga att ”nu ska du snart åka hem, men gör färdigt din teckning så kommer pappa snart”, säger Linda.
Skrikande barn
– Hemma har jag pratat med mina barn och sagt att ”när jag kommer och hämtar dig vill jag att du följer med, då har jag längtat efter dig och vill vara med dig”, säger Anne.
– Men ibland är barnet såklart inne i en jätterolig lek som är svår att bryta. Känslan av att ”mitt barn inte vill följa med mig” behöver man inte tolka in så mycket i. Barnet har roligt här och nu. Vi dömer ingen som plockar upp ett barn som skriker, det är ingen som tänker att den föräldern gör något fel, säger Anne.
– Själv har jag burit barnet i en arm och kläderna i den andra till bilen någon gång, säger Linda.
Något annat som kan underlätta hämtning?
– Förskolepersonalen kan ofta hjälpa till på olika sätt. Kanske genom att säga till en stund före, eller genom att klä på barnet ytterkläderna. Många barn mår bra av att bli förberedda på det som ska hända, säger Linda.
Och det dåliga samvetet när ens barn är kvar till sist?
– När man som pedagog har ett eller två barn kvar är det verkligen en guldstund. Barnen hinner prata till punkt, de kan själva välja vilken bok som ska läsas. Ofta blir det en stund att varva ner på, något som andra barn kanske gör hemma istället. Samma sak på loven då man kan göra utflykter på ett annat sätt. Jag hoppas verkligen inte att föräldrar har dåligt samvete för att deras barn är kvar till sist, eller är här på loven. Barnen har det bra på förskolan, säger Linda.