Vi möter familjen Lidström i uppförsbacken mot deras lägenhet i Aspudden. Molly och Majken håller i var sin godispåse från matbutiken.
Det är en vanlig lördag i en barnfamiljs liv.
Men vardagen har bytt plats för Hanna, Johannes, Molly och Majken.
För mindre än ett år sedan valde de nämligen att bryta upp tillvaron med hus och barn i Piteå för att flytta tillbaka till Stockholm.
Ett år i Peru
Hanna och Johannes var i tjugoårsåldern när de för första gången flyttade till Stockholm.
Johannes gjorde en längre praktik efter några år på universitetet i Luleå och Hanna studerade vid kulturskolan Kulturama.
De flyttade ner samtidigt, ett par redan då, men bodde inte tillsammans.
Efter det har de båda gjort utflykter till olika städer, bland annat Gävle, Barcelona och en liten bergsby i Peru.
När de återvände till Sverige efter året i Peru blev Hanna gravid med parets första barn, Molly, som nu är 7 år.
- Vi bodde i Rotebro och hade rotat oss här. Johannes jobbade med ombyggnationen av T-centralen och jag hade precis fått fast jobb som dramapedagog. Vi hade bestämt oss för att flytta till Vallentuna tillammans med några goda vänner. Det blir så här, att ens vänner blir som familj och vi skulle bo nära varandra för att kunna hjälpas åt. Vi hittade ett hus och bjöd på det. Livet kändes idylliskt, säger Hanna.
Förlorade budgivning
Men så förlorade de budgivningen och i besvikelsen började de kollade Hemnets utbud i Piteå.
I juni 2006 fann de sitt drömhus. Funkisvillan visade sig dessutom vara Hannas morfars systers hus.
Redan dagen efter bestämde de sig för att satsa.
Johannes tog Molly, då 1,5 år, på armen och hoppade på en tidig morgonbuss till Arlanda, gick på jobbintervju och husvisning.
På bara någon vecka förändrades tillvaron, från en framtid i Vallentuna till en villa med renoveringsbehov på Backevägen i Piteå.
- Allt gick fort och det låter säkert enkelt, men det var naturligtvis ett svårt beslut, säger Hanna.
För Johannes föddes tankarna på en hemflytt när han blev pappa.
- Jag jämförde med hur det var när jag var liten och ville ge mina barn samma uppväxt. Bara att välja förskola här kändes så stort och vi hade ingen att rådfråga. Därför var det skönt att komma till Piteå, allt blev mer översiktligt, säger Johannes.
Skavde
Livet i Piteå blev vardag, och familjens andra barn Majken föddes.
- Vi sa alltid att "vi kan flytta tillbaka, det här behöver inte vara definitivt". Vi är båda rastlösa drömmare och visionärer, vi planerar stort och pratar mycket. Det är skönt att vi är lika på det sättet, säger Hanna.
Efter några år började renoveringen ta ut sin rätt och någonstans skavde det.
- Jag är ingen husperson och mår dåligt av allt jobb. Jag vill göra annat på min fritid än att fixa och dona. Det är inte lustfyllt för mig, utan är mer som en tung ryggsäck, säger Hanna.
- Sedan gick vi i en klassisk fälla och fastnade i våra roller. Hanna skötte det sociala och var med barnen, jag jobbade och renoverade. Jag byggde aldrig upp ett socialt liv i Piteå. Jag flyttade hem i vuxen ålder till ett strukturerat liv och hade inte energi att bygga upp nya relationer, säger Johannes.
Delaktig
När de jämför med livet i Stockholm känner de sig mer som en familj.
- Vi gör saker tillsammans på ett annat sätt. Jag har frigjort oceaner av tid och är delaktig i familjen mycket mer, säger Johannes.
Men om det var ett svårt beslut att flytta från Stockholm till Piteå, så var beslutet att återvända ännu svårare.
- Jag hade inte förlikat mig med tanken på att alltid bo i Piteå, varje gång jag hade varit i Stockholm var det jobbigt att komma hem, säger Johannes.
Hanna å sin sida kände ingen längtan tillbaka. Hon hade börjat studera igen och kände en nyvunnen frihet efter de mest inrutade småbarnsåren.
Men så kom en brytpunkt. Det var dags för Molly att börja skolan.
Johannes kände sig inte klar med Stockholm, och det var dags att bestämma sig.
- Jag pratade med några gamla kollegor och fick ett jobberbjudande. För mig var det ett tecken och jag kände att jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen. Men när vi väl bestämt oss kom ångesten. Vi hade ju redan gjort ett uppbrott och lämnat vänner och familj i Stockholm, säger Johannes.
Men familjen drev igenom sitt beslut.
Och Stockholm tog emot dem med öppna armar.
- Det absolut jobbigaste var att lämna nära och kära kvar, det är verkligen inget man gör med en klackspark - men det underlättade att vi har flyttat tidigare och visste hur det kan kännas. Att lämna huset och allt vi gjort i det var inte så svårt och vi är inte så sentimentalt lagda, säger Hanna.
Känner igen sig
Hemma är två platser, Stockholm och Piteå.
Att barnen inte fått vara delaktiga i beslutet har varit det svåraste att hantera.
- Att flytta var en egoistisk handling, men också en investering i vår framtid. Jag är inte orolig här, och då kan jag hantera barnens längtan och bottna i att vi tagit rätt beslut. Vi visar för barnen att vill man så kan man genomföra det man drömmer om, säger Johannes. Nu får vi hitta en ny bild för hur barn- och ungdomstiden kan se ut. Själv känner jag att jag mognat, både som människa och förälder.
Runt omkring möter de föräldrar som brottas med samma tankar kring hemort, familj och boende.
- Man känner igen sig i varandra och kan lufta liknande funderingar. Det är lätt att känna att livet är definitivt, och har man gjort ett val en gång så får man stå för det. Men en sak har jag lärt mig, man ska aldrig säga aldrig. Det här behöver inte heller vara för alltid, men just nu behöver barnen vila i att vara här, säger Hanna.
- Det känns som om vi får det bästa av två världar. Vi har fått en annan relation till vår hemstad, när vi bott där som vuxna och är glada att ha fått en vuxenrelation till våra föräldrar, säger Johannes.
- Piteå är enklare på många sätt, men här finns mer mångfald. Sedan skiljer sig vardagslivet inte så mycket. Vi gör samma saker och man känner igen folk på affären och föräldrar på skolgården. Det skapar trygghet. Aspudden är hemma för oss, säger Hanna.