Grovt räknat har 60-årige Martin Nilsson från Arvidsjaur varit med om 1 000 utryckningar med Arvidsjaurs räddningstjänst. Bränder, stora som små, trafikolyckor, räddningsinsatser, eftersök. Som ett strävsamt par, om man så vill, har Martin Nilsson följt och städat upp efter olyckskorpar ett helt yrkesliv. I måndags gick han av sin sista jourvecka, lämnade in räddningstjänstens uniform och joursökare och avslutade en tjänstgöring som varit så mycket mer än bara ett jobb.
– Det har varit en livsstil, säger han.
I onsdags inträffade en ny trafikolycka i kommunen. Martin Nilsson satt kvar hemma. Han får fortfarande ett SMS på mobilen när räddningstjänsten kallas på utryckning. Som förman för jourgrupp ett sedan slutet på åttiotalet, och som ansvarig över gruppens insats, måste det vara svårt att släppa taget.
– Det är klart att det känns konstigt att veta att en insats är på väg att påbörjas, och att jag inte kommer att vara där. Men jag har tänkt länge och när jag skrev på avskedsansökan var det definitivt. 40 år är en bra och jämn siffra, det är dags att släppa fram yngre förmågor.
Han minns tillbaka på tiden när han var ny inom brandkåren, som det hette då.
– Då åkte vi aldrig på något annat än bränder. Trafikolyckor och annat kom först senare, då brandkåren övergick till att kallas räddningstjänst. Utvecklingen har gått i en rasande fart sedan jag var ny inom kåren. Då hade vi några tunna stackars overaller som uniform, det var inte fråga om skydd i någon större utsträckning. Vi klarade att släcka bränder även då, men idag räddar man mer av egendomen tack vare förfinad teknik och ny, smart utrustning.
Martin Nilsson är en lång karl med snälla ögon. Han är lugn och metodisk, talar med djup röst och blicken söker sig bortåt när han minns tillbaka på en av trafikolyckorna han aldrig glömmer. Den där det visade sig vara en anhörig till en av hans kollegor som var inblandad. Den där han, som så många andra gånger i hans karriär, kämpat mot klockan och försökt hålla ihop.
– Ibland, och särskilt efter en sådan gång, har jag kommit hem, satt mig i soffan och undrat varför jag gör det här. Under någon av mina jourveckor för många år sedan, förlorade vi totalt tio personer i olika händelser utan att vi ens hunnit inleda en insats. På sista olyckan den tjänstgöringen sa jag till min kollega: lever inte den här personen så slutar jag.
Jobbar man med räddningstjänst stöter man förr eller senare på sin första omkomna människa. I Arvidsjaur, där Nilsson bott hela sitt vuxna liv, känner alla alla. Alla är någons dotter, någons kusin, någons förälder.
– Det är såklart något man måste förhålla sig till och lära sig hantera. Värst är det när det finns barn inblandade, men vi är jätteduktiga att prata om vad vi varit med om. Jourgrupperna ser alltid till att ha en debriefing efter olyckor eller bränder där man kan ha upplevt ett obehag. Så var det inte när jag började, då gick man hem och teg, det var så man gjorde då. Det var väl inte alltid man mådde jättebra.
Den brand som Martin Nilsson minns allra starkast var när sågverket i Moskosel brann ned i mitten av 80-talet.
– Jag minns när vi satt i bilen på väg dit och fick se rökpelaren på himlen. Min förman sa: "Det här är den största brand ni någonsin kommer att få vara med om." Han fick rätt. Så många Moskoselbor förlorade sina jobb den dagen, en riktigt tragedi för byn. Det var också otäcka scener; brinnande brädor kom flygandes från transportbanden och satte fyr på andra ställen på sågen.