På reklamaffischen står det att man ska bjudas på en kväll med rock, pop, blues - och med en brinnande kärlek till musik. Affischen ljuger inte. I turnén, som sker i samarbete med Riksteatern, bjuds publiken på det mesta, från stilla ballader till rivig rock. Från Whiter shade of pale och When a man loves a woman till Gör mig lycklig nu och Mississippi saxophone.
Benneth Fagerlund introduceras som pianist och sångare, men på fredagens konsert var tonerna få och tangenttryckningarna desto fler. Rampljuset är på Sanne Salomonsen och Mats Ronander. Den som står för mestadels av mellansnacket är Mats, med viss konkurrens från förra frugan Sanne.
Kärlek vid första ögonkastet
Det talas om Pugh Rogerfeldt, Ted Gärdestad, bandet Nature, Eric Clapton, om hur Mats som 25-åring blev inbjuden att följa Abba på turné. Och att det tog honom ett år i Köpenhamn innan han kunde räkna på danska. Mest respons får Sannes berättelse om när Bruce Springsteen höll i deras då en och en halv månad gamla son.
– Då blev jag faktiskt lite kär i Bruce, säger Sanna, innan hon och Mats tillsammans sjunger Bruce Springsteens låt Fire.
Sanne Salomonsen berättar också om det första mötet med Mats Ronander, som skedde på Café Opera i Stockholm för många år sedan.
– Där stod en man som var så snygg, så charmig - och så kaxig. När han såg mig kom han fram och sa: Där är du ju. Tio månader senare var vi gifta.
Därefter sjunger hon, passande nog, Kaerligheden kalder.
Med en utstrålning som får Tjernobyl på åttiotalet att blekna. Med energi som en 20-åring, röst som en rockdrottning och karisma som aldrig tar slut är det inte kanske inte så konstigt att såväl Mats som Benneth bleknar bort en aning när Sanne river i ordentligt. Men samtidigt är det kanske det som gör det så bra, kombinationen av dessa tre blir något välarbetat utan att det blir konstlat, det är proffsigt och inte det minsta stelt.
Kontakten med publiken är så uppenbar att den känns. Konserten är inspirerande, upplyftande och lämnade en med en sån där härlig känsla i kroppen. En sån där känsla som gör att man går hem och det första man gör är att lyssna på Sanne. Och Mats. Och Benneth. För det kan inte bli för mycket.