Birgitta Viksten blev dödligt sjuk i covid-19 och lÄg nedsövd pÄ IVA i 35 dygn. Nu berÀttar hon och sambon Per-Erik Andersson om den svÄra sjukdomen och den lÄnga vÀgen tillbaka.
Det började som en förkylning i april 2020. Under en vecka hade den i dag 69-Äriga Birgitta Viksten haft feber, hostat och haft snuva. Trots att pandemin vid det laget hade börjat svepa in Àven i norr slog det henne inte att hon drabbats av det aggressiva viruset. Den 29 april blev hon dramatiskt sÀmre och syresÀttningen i lungorna rasade, vilket fick sambon Per-Erik Andersson att ringa ambulans.
â Jag yrade mycket den natten. Pelle insĂ„g att nĂ„got inte var som det ska. Han ringde en ambulans och nĂ€r de kom hade jag en syresĂ€ttning pĂ„ 61. Jag var i det nĂ€rmaste medvetslös men jag minns nĂ€r de bar ut mig. DĂ„ tĂ€nkte jag att "om det Ă€r sĂ„hĂ€r man dör, dĂ„ Ă€r det skönt att dö", sĂ€ger hon.
Sambon Per-Erik Andersson minns Birgittas ord i nÀr hon bars ut frÄn huset av ambulanspersonal.
â Hon höjde handen mot mig i hallen och sa "tack Pelle".
Ambulanspersonalen konstaterade att Àrendet var prio-1 och Birgitta kördes i ilfart med ambulans till Sunderby sjukhus dÀr hon testades positiv för covid-19. Hennes kritiska tillstÄnd gjorde att hon sövdes ner pÄ plats och kördes dÀrefter till corona-IVA i PiteÄ, den vÄrdavdelning som skulle bli en norrbottnisk central för vÄrden av svÄrt sjuka covid-patienter. För Birgitta skulle detta bli platsen dÀr hon under 35 dagar i medvetslöst tillstÄnd kÀmpade för sitt liv.
â Jag minns ingenting. Jag minns bara drömmar, sĂ€ger hon.
Birgitta berÀttar med bÄde humor och tydlighet om de bisarra och mÀrkliga drömmar som prÀglade hennes nedsövda tillvaro pÄ IVA. Dessa tÀckte allt frÄn fotbollsmatcher i Juventus och flygresor till Malaysia, julfester i Dalarna och julotta med en tvÄ dagar lÄng predikan. Precisionen i hennes minne av drömmarna förvÄnar till och med henne sjÀlv.
â Mina drömmar frĂ„n IVA skulle kunna fylla tvĂ„ böcker. Jag minns alla drömmar, i klartext. Jag kan berĂ€tta om dem i detalj och jag minns till och med ordningen pĂ„ dem, sĂ€ger hon.
Birgittas sambo Per-Erik insjuknade Àven han i covid-19 och dagen efter Birgittas hospitalisering kördes han ocksÄ till Sunderbyn. DÀr vÄrdades han i Ätta dagar med syrgas. För PT berÀttar han om vanmakten i att inte kunna kontakta Birgitta som han visste var dödligt sjuk.
â Jag tĂ€nkte bara pĂ„ henne. Man kĂ€nde sig sĂ„ utanför. Det var ett rent helvete. De sa att det inte gick att ha nĂ„gon kontakt. Hon lĂ„g ju nersövd. Det visste jag ju men jag förstod nog inte att hon inte skulle kunna svara mig, sĂ€ger han.
Per-Erik Andersson berÀttar om maktlösheten och oron nÀr sambon Birgitta lÄg dödligt sjuk i covid. "Det var hemskt. Det var ett rent helvete", sÀger han, som sjÀlv vÄrdades med syrgas för sjukdomen.
Efter Ätta dagar fick Per-Erik Äka hem och ensam i hemmet tillbringade han 10 dagar i karantÀn.
â Det var dĂ„ bĂ€ttre. DĂ„ hade jag telefon och barnen bor pĂ„ samhĂ€llet. Jag kunde ha kontakt med omvĂ€rlden. NĂ€r jag kunde börja gĂ„ ut bjöd grannarna in mig pĂ„ kaffe och folk pĂ„ samhĂ€llet har varit jĂ€ttebra. Vi har fĂ„tt mycket stöd. Det kan vara en fördel med en liten ort â alla kĂ€nner alla, sĂ€ger han.
Samtidigt stod Per-Erik i nÀra kontakt med IVA:s lÀkare, bland annat chefsöverlÀkaren Ulf Carlsson och Lars Marklund.
â De ringde bĂ„de pĂ„ morgonen och pĂ„ eftermiddagen för att jag skulle fĂ„ veta vad som hĂ€nde med Birgitta.
Efter 14 dagar försökte lÀkarna vÀcka Birgitta pÄ IVA men kroppen sa genast ifrÄn. Lungorna kunde inte syresÀtta blodet och kroppen var för svag. Man sövde henne genast igen och hon försattes Äter pÄ livsuppehÄllande vÄrd.
â En kvĂ€ll ringde jag till barnen och sa att 'mamma kommer inte att klara det hĂ€r'. Men dĂ„ pratade jag med Ulf. Han sa att 'vet du, nog ska vi klara det hĂ€r'. Det var svĂ„rt. Det var jĂ€ttesvĂ„rt att vara sĂ„ maktlös, sĂ€ger Per-Erik.
Mot alla odds överlevde hon och efter 35 dagar vÀcktes Birgitta. Efter en mÄnad i medvetslöst tillstÄnd skulle kroppen Äter aktiveras och rehabilitering pÄbörjats. Hon berÀttar om den avgrundsdjupa trötthet hon kÀnde inför de mest triviala anstrÀngningar.
â Jag kunde inte lyfta en arm, inte ett ben, inte huvudet. Jag kunde inte hĂ„lla i en telefon. Jag kunde inte ens larma för jag orkade inte trycka pĂ„ knappen. Hela motoriken var helt borta. Jag var helt urlakad. Jag fick börja om frĂ„n noll.
Varje dag besöktes hon av fysioterapeuter, sköterskor och lĂ€kare. Ăvningarna bestod i att orka sitta vid sĂ€ngkanten. De första stegen tog hon i början av juli.
â DĂ„ tog jag fyra steg frĂ„n sĂ€ngen till fönstret. Jag var helt slut efterĂ„t. Totalt slut, sĂ€ger hon.
Rigorösa tester gjordes av hennes kognitiva förmÄgor för att kontrollera om syrebristen orsakat hjÀrnskador. Lungorna hade tagit stryk och rehabiliteringen var tuff. I en ordvÀxling med en lÀkare Äterfann Birgitta som genom en uppenbarelse sin envishet.
â En lĂ€kare sa att jag nog kommer att bli bra, men att det kommer att ta lĂ„ng tid. DĂ„ flög nĂ„got i mig och jag sa "du, jag ska hem till Arvidsjaur och plocka svamp!"
Per-Erik Anderssons privata bilder visar Birgittas rehabiliteringsresa frÄn det att hon vÀcktes pÄ IVA. Tack vare envis trÀning tog sig Birgita frÄn sjukhussÀngen i juli 2020 till svampskogen i oktober samma Är.
Totalt spenderade Birgitta Viksten tre mÄnader pÄ sjukhus. Hennes 67-Ärsdag passerade nÀr hon lÄg nedsövt pÄ IVA. Den 23 juli 2020 fick Birgitta komma hem till Arvidsjaur i rullstol. De tvÄ stegen uppför trappen var allt hon orkade. Birgitta och Per-Erik berÀttar om en tuff rehabilitering med promenader hemma i huset.
â Vi trĂ€nade och gick i armkrok. Jag gick med rullator, sĂ€ger Birgitta.
â Första gĂ„ngen vi passerade hundra steg skrev jag upp det i en bok, minns Per-Erik och skrattar.
Birgitta Viksten och Per-Erik Andersson berÀttar om en tuff rehabilitering nÀr Birgitta kom hem. "Första gÄngen vi passerade hundra steg skrev jag upp det i en bok", minns Per-Erik.
Envisheten lönade sig. I oktober 2020 plockade Birgitta svamp med sin syster. VÀgen framÄt har varit tuff och Birgitta kÀnner av sviterna av covid-19 Àn i dag. Hon berÀttar att en viktig del av rehabiliteringen har varit att förstÄ hur sjuk hon faktiskt var. Hon berÀttar om lÀkare frÄn Arvidsjaur som stöttat henne och berÀttat om vad hon varit med om under 35 dagar hon lÄg nedsövd.
â PĂ„ nĂ„got sĂ€tt har det varit viktigt att folk berĂ€ttat för mig hur risig jag var. De berĂ€ttade för mig att jag varit en bland de sjukaste. Ulf, Ida och Marit har varit jĂ€ttebra mot mig. Jag Ă€r evigt tacksam.
Birgitta Viksten tillsammans med barnbarnen Oskar Johansson Andersson och Agnes Johansson Andersson. "Det var vÀldigt skönt nÀr hon vaknade. Hon var sÄ sjuk", sÀger Agnes gÀllande Birgittas sjukdom.
FrÀmst berÀttar Birgitta Viksten och Per-Erik Andersson om tacksamheten mot Ulf Carlsson, som följt dem bÀgge pÄ Birgittas resa frÄn IVA och tillbaka till hemmet i Arvidsjaur.
â Han har varit suverĂ€n. Han var upp och hĂ€lsade pĂ„ mig flera gĂ„nger och satt och pratade. Han Ă€r vĂ€ldigt stressad, han Ă€r ju en spindel i nĂ€tet pĂ„ IVA. Telefonen ringde hela tiden. ĂndĂ„ tog han sig tid att komma upp och prata med mig, sĂ€ger Birgitta.
â Ulf har betytt allt. Jag kan inte tacka honom nog för allt han gjort för oss, sĂ€ger Per-Erik.
BÄde Birgitta Viksten och sambon Per-Erik Andersson blev allvarligt sjuka i covid-19 och bÄda vÄrdades för sjukdomen pÄ sjukhus. Tack vare god vÄrd, kÀmpaglöd och tur klarade sig bÀgge frÄn att avlida i sjukdomen och kunde ÄtervÀnda till hemmet i Arvidsjaur.