Det är i absoluta slutskedet på ripjaktsäsongen och vi har tur. Det är minus två grader, vindstilla och nästan inga moln i sikte.
Vår iver att ge sig ut på skidor och möta naturen på naturens villkor smittar av sig till jakthunden Puck, som vittrar ripjakt.
Doris Brännlund startade tillsammans med tre andra kvinnliga jägarkollegor nätverket Jagande aktiva qvinnor i tiden i Arjeplog i början på 2000-talet.
"Järngäng"
- När vi var som flest var vi kring tio stycken. Vi var länge ett "järngäng" som ordnade träffar och aktiviteter, men när de andra fick nya intressen dalade vår verksamhet. Det behövs någon eldsjäl för att driva en förening, säger hon.
Men hon är förvissad om att nätverket JAQT i Arjeplog snart kommer att bli mer aktiva igen. Till hösten finns planer på syprojekt, nya täcken och sockar till jakthundarna.
När man jagar ripa är det lämpligt att vara tre personer, en som är hundförare och två skyttar på vardera sidan.
Säkerhetsfråga
- Är man för många så avslöjas man lättare, men det också är en säkerhetsfråga att vara en liten grupp, säger hon.
På frågan om vad som är tjusningen med ripjakt svarar hon efter en stunds eftertänksamhet att hon gillar att jaga aktivt, man sitter inte på pass utan rör sig hela tiden. Det är spännande och man får uppleva vacker fjällnatur. För oss tjejer ligger fokuset inte på att fälla så många djur som möjligt utan det är jaktupplevelsen och allt som hör jakten till som vi uppskattar.
"Missade alla skott..."
Vi tar en kafferast vid Tjålånåive, några kilometer söder om Arjeplog, och småpratar om olika jaktminnen. Hon har lätt till skratt och berättar flera jakthistorier där både älg, björn och ripa är inblandade.
- En gång som jag aldrig kommer att glömma var vid ripjakten 1996. Vi var i fjällen, vid Gavas, längs Kungleden, och det var jag som gick först. När vi kom upp på bergskammen satt det flera ripor där. Jag blev ivrig och började direkt skjuta av flera skott. Trots att de var på bara två och en halv meters avstånd missade jag alla, säger hon.