Ethel Lasko, 83 år, var ingen vanlig kvinna. Tvärtom var hon snarare en på miljonen.
- Hon var ett krutpaket, ja helt makalös. Hon var i bättre form än många 25-30-åringar. Ingen av dagens 30-åringar skulle bära älgkött på det sätt som hon gjorde, säger Mikael Hällgren.
I större delen av sitt liv hade Ethel Lasko bott i väglöst land utan el och rinnande vatten i den lilla ödemarksbyn Skierfa. För drygt 15 år sedan avled hennes man Rune. Sedan dess hade hon klarat sig själv.
Sommartid körde hon båt genom det steniga sundet mellan sjön Skierfajaure och sjön Tjeggelvas. Det för att komma till vägen, till bussen, för att hämta posten eller nå frysen som var en mil bort från hemmet.
Låg orörlig i vaken
Vintertid körde hon sin skoter och det var också den hon satte sig på julaftonen 2011. Färden gick mot Rappen och julfirande med dottern Carina och hennes sambo Mikael Hällgren. Innan hade Ethel slagit en signal och meddelat sin avfärd.
Men tiden gick och 83-åringen syntes inte till.
- Jag gick ut för att lyssna men hörde ingen skoter så då stack jag iväg för att kolla var hon var och tyvärr möttes jag av en hemsk syn, säger Mikael Hällgren.
I en vak på sjön Skierfajaure låg Ethel Lasko orörlig i vattnet.
- Då känner man sig rätt hjälplös, berättar Mikael Hällgren.
Men trots den hemska synen hade han sinnesnärvaro och larmade direkt SOS och sambon. Därefter gjorde mågen allt som var möjligt för att rädda sin svärmor.
- Jag visste ju inte om olyckan precis hade hänt, eller om hon legat där en halvtimme. Min enda tanke och det jag hoppades på var att allt skulle gå att lösa; att jag skulle få uppe henne och få liv i henne. Men så här i efterhand har jag insett att hon nog redan var död. Men i en sådan situation som jag var i så blir man så stressad, man får för sig att minsta rörelse betyder att hon lever, men mest troligt var hon redan avliden.
Isen brast
I närmare två timmar jobbade Mikael Hällgren för att få upp henne ur vaken.
- Det var långa minuter och jobbigt för hon var min bästa kompis och svärmor.
Men isskorpan var för tunn, den brast gång på gång.
- Jag fick ligga på isen för att inte själv gå igenom och jag hade en krok och ett rep och försökte få upp henne, men isen var inte nog stark och brast så jag fick dra henne till iskanten och hålla henne där så hon inte skulle sjunka under den.
Efter vad Mikael Hällgren uppskattar som en och en halv till två timmar kom räddningstjänsten.
- Det var ändå jättesnabbt med tanke på var platsen ligger.
Man lyckades då dra upp Ethel Lasko med en räddningsbräda. De upplivningsförsök som sedan gjordes var resultatlösa.
- Med henne gick en epok i graven, men hon fick leva där hon ville och dö där också. Hennes stora skräck var att hamna på Vaukagården eller något annat äldreboende. Men nog kunde hon ha fått leva några år till, hon var så pigg.
Dammen öppnades
En tid före olyckan släpptes vatten från en damm högre upp i vattensystemet vilket höjde vattennivån i Skierfajaur, något som kan bidra till svagare isar.
- Det hade väl viss inverkan, men vi var medvetna om att dammen var öppen och trodde att isen skulle hålla. Jag körde själv där olyckan hände dagen före så vi ser det som hände som en ren olyckshändelse. Men efterklok kan man alltid vara.
Varför isen just nu var så svag är oklart.
- Den var svag fem-åtta meter runt omkring, men bara där. I övrigt var den hur stark som helst. Hade hon kört 40-50 kilometer i timmen hade hon nog klarat sig.
För Mikael och Carina har senaste två veckorna präglats av sorgearbete. Något som inte alla respekterat.
- Innan jag ens hade hunnit hem så skickade kvällstidningarna sms och ringde. En kvällstidning hade också en fotograf som stod utanför vårt hus på kvällen, men vi höll oss inne. Det hela kändes lite osmakligt. Vi hade ju inte hunnit förstå vad som hänt.
- Senaste tiden har varit förfärlig, men nu ser vi framåt, säger Mikael Hällgren.