Ethel Lasko har bott i lilla ödemarksbyn Skierfa i hela sitt liv. Hon blev ensammare när brorsan Alvar dog 1982. Innan hade hon inte kört båt genom det steniga sundet mellan sjön Skierfa och sjön Tjeggelvas.
- Då funderade jag faktiskt på att flytta från Skierfa.
En mil till frysen
Sommartid är det båtvägen som gäller. För att komma till vägen, till bussen, för att hämta posten, och kanske ta upp bär och en köttbit ur frysboxen.Ethel har en mil till frysen. Just det. En mil i båt. Men hon lärde sig. Hon lärde sig att läsa det strömmande vattnet och hur man undviker att köra på stenar.
Ännu ensammare blev Ethel året därefter när hennes åldriga mor gick bort. Men ensam var hon ju inte. Maken Rune kom ju hem från jobbet när det blev helg. Att vara sig själv under veckorna med dottern Carina i skola och maken Rune på jobbet var i sin ordning. Det var inte att vara ensam. Dessutom stod korna i ladugården och pockade på uppmärksamhet. Hunden behövde motion och så vidare.
Tungt beslut
För drygt tio år sedan hände dock något som inte fick hända. Efter en tids sjukdom fanns Rune inte i livet längre.- Han hade sagt till mig: "Var hemma, du klarar dig".
Den hösten lade Ethel ner jordbruket. Arjeplogs kommuns sista fjälljordbruk var historia. Fjällkorna fick nytt hem i Radnejaur, två mil öster om Arjeplog.
Det var ett tungt beslut.
- Kusligt är ordet. Men det hade inte gått att ha kvar korna. Oj så mycket som jag har fått gå igenom.
Samtidigt som Ethel jobbat med sorgen och saknaden har hon blivit stark. Hon vet att hon varit tvungen. Hon har tagit tag i saker. Hon har reparerat, fixat och donat.
- Jag vet att jag måste prova allt, går det inte så har jag då provat. Jag hade aldrig förlöst getter, och det gick det med. När snöskotern vägrar starta så kollar jag det jag kan. Jag brukar börja med att kolla tändstiftet.
Ethel funderar. Hon är inte avundsjuk på dem som bor i samhället med alla moderniteter.
- Jag saknar inget så där direkt. Jag bor som jag gör och jag vet om det. Jag vet inte om jag har något som är bättre än vad andra har. Det är nog ingen som är avundsjuk på mig heller. Det finns de som säger: "Hur får du tiden att gå?" Om de bara visste. Man ska ju pröva allt, och det har jag gjort. Ibland svär jag, särskilt då det djävlas, som när gamla elverket krånglade.
80 i december
Det bensindrivna elverket använder Ethel när hon behöver el till dammsugaren och då hon ska starta vattenpumpen för att få rinnande vatten i vattenkran. Till lyse och radion har hon el i "överflöd" från solcellerna. Tv-tittandet är det slut med sedan de analoga tv-sändningarna släcktes.I december fyller Ethel Lasko 80 år. Det är inget som bekymrar henne.
- Inte tänker jag på åldern och att jag är gammal, det är som man gör sig, säger hon. Fast visst finns det saker som hon skulle ha gjort om hon varit yngre.
Hämtar posten med skoter
- Jo, jag skulle vilja kunna använda motorsågen. Synd att jag inte lärde mig tidigare. Och så ångrar jag att jag inte tog körkortet. Då hade jag haft bil och då hade jag kunnat åka till Arjeplog när som helst.Ethel förklarar att hon var på väg att ta körkort, men i samma veva avled hennes syster i en bilolycka.
- Jag kom av mig. Det blev inget, konstaterar hon.
Det är ingen konst för Ethel att få dagarna att gå. På vintern kör hon upp skoterleden till Stenudden där hon hämtar posten en gång varje vecka. En sträcka på nio kilometer enkel väg. Snöar det mycket kan det förstås bli flera turer i veckan med skotern, en bredbandare av märket Lynx 5900. Ethel kallar sin skoter för "Fem-nian".
- Dottern kallar min skoter för prinsessan. Hon tycker att jag kör för lite och bara låter den stå i solen och glänsa, säger Ethel.
Hö till rådjuren
Vintertid fiskar Ethel med nät. Ett nät under isen förser henne med den fisk hon behöver. Sommartid går hon till Rappenströmmens utlopp och fiskar upp färskfisken med kastspöet.Gångvägarna mellan bostadshuset, uthuset, sjön och sommarladugården håller Ethel uppe genom att slå gräset. Sedan höet torkat åker det in i ladan.
- Du vet, en bondes lada ska inte vara tom.
Det händer att rådjur dyker upp på vintern och då kommer det torkade höet väl till pass.
- Jag hade rådjuret Herman här på gården i tre års tid, men så kom en örn. Jag hittade Herman död och vingspår i snön efter örnens kamp.
Varje dag tar Ethel en promenad i omgivningarna. Hon älskar naturen och hon tycker om att höra och se fåglarna. Hon drömmer om att få se en livs levande björn. Hitintills har hon bara fått se spåren av björn och en björndödad älg.
Hon har aldrig själv jagat.
- Nej, och jag tog inte ens död på killingarna som vi skulle ta bort. Det fick någon annan göra. Morsan tyckte att jag var vek, men jag sa, klarar jag allt annat så får det väl duga…
Dagarna vill inte räcka till. Det bara är så. Ethel slarvar inte med maten. Det är riktig husmanskost som tillagas på järnspisen i det stora köket. Köttsoppa, plättar, fläskpalt, makaronipudding…
- Har jag bullar som blir för gamla så gör jag brödpudding med saftsås till.
Under den kalla årstiden använder Ethel snön som kylskåp. Hon lägger mjölkpaketen i en hink och gräver ner den i snön. Under den varma årstiden handlar det mycket om att konservera mat.
- Det finns ju ingen annan utväg då köttet börjar tina, säger hon.
Ser möjligheter
Varje årstid har sin tjusning. Ethel Lasko ser inte problemen. Hon ser möjligheter. Hon talar med värme om promenaden till fjället för att plocka hjortron:- Jo då ligger jag som med näsan i backen…
Ethel säger:
- Jag har gett mig faan på att klara av att bo kvar fast jag är ensam. Jag har lärt mig. Och eftersom åren går kan jag se tillbaks utan att vara ledsen. Jag kan minnas det som varit bra. Men jag brukar säga; "Ska man leva så här ska man vara ett hår av hin - eller helst hela kalufsen".