Artur Lestander, GrannÀs, SlagnÀs, född 1907 och vars livs timglas rann ut 1979, hade en uppvÀxt prÀglad av fattigdom och grymhet.
Under sin levnad skrev Lestander ned sina minnen. MÄnga av upplevelserna formade sig till en stark berÀttelse. Inte minst dÄ frÄn tiden i arbetsstugan i Arjeplog vilken av Lestander upplevdes som ett av de mörkaste kapitlen under hans barndoms- och uppvÀxttid.
NÄgra episoder han fick uppleva och sedan nedtecknade publiceras i denna och i en senare artikel.
â Jag fick erfara att mĂ€nniskor kan vara grymma, nĂ€r de lĂ„ter grymheten hĂ€rska över sina liv.
Lestander bar dÄ pÄ sina funderingar varför han mÄste lÀmna hemmet för att sedan komma i andra grymma mÀnniskors hÀnder.
Tankar som ÄtervÀnde gÄng pÄ gÄng genom hela hans liv. Upplevelserna frÄn tiden nÀr han bodde i arbetsstuga satte djupa spÄr i honom.
Arbetsstugan i Arjeplog var en av de första i lÀnet och stod klar 1902. Hit kom barn som antingen inte hade nÄgon som tog hand om dem, eller vars familj bodde sÄ lÄngt bort ifrÄn samhÀllet att de inte kunde Äka mellan för att gÄ i skolan.
Det centrala pÄ arbetsstugan var att barnen arbetade för uppehÀllet. Pojkarna fick utföra gÄrdssysslor medan flickorna tog hand om hushÄllet. Arbetsdagarna var bÄde hÄrda och lÄnga.
Den strikta levnadsdevisen "sanningskÀrlek, sedlig kraft och gudsfruktan" drevs av förestÄndarinnan.
â Hon hade all makt i sina hĂ€nder, men inget hjĂ€rta, konstaterade Lestander nĂ€r han skrev ned sina minnen.
Det var inte bara lÀrarna som var hÄrda noterade Artur Lestander.
â FörestĂ„ndarinnan i arbetsstugan var vĂ€rst av alla. Jag och min kusin var mest hatade av alla. Vi var ju i sĂ€llskap jĂ€mt och stĂ€ndigt och hittade pĂ„ allt möjligt och stryk fick vi sĂ„ det var inga grĂ€nser.
Andra Äret i Arjeplog var vid tiden nÀr spanska sjukan hÀrjade som vÀrst. Det var ocksÄ ont om mat.
â Vi var sĂ„ hungriga. NĂ€r vi fick strömming Ă„t vi upp bĂ„de ben och huvud. SĂ„ nĂ€r man ser hur barnen av i dag sitter och grinar Ă„t maten tĂ€nker man att de aldrig försökt vara riktigt hungriga.
Alla de godsaker som skÀnktes söderifrÄn sÄg vi aldrig till. Och vad vi fick frysa. Iförda endast trÀskor pÄ fötterna fick vi stÄ pÄ vedbacken och hugga ved i trettio graders kyla, varje afton efter lektionens slut.
Under julen och sommartid fick de barn som hade möjlighet Äka hem till sina familjer. Att fÄ stanna hemma nÄgra dagar var en stor glÀdje för Artur Lestander.
â Detta i en tid nĂ€r det inte fanns vĂ€gar. Jag hade fem mil hem och detta skulle företas till fots.
Efter jullovet, och Äter i arbetsstugan, blev Artur Lestander och hans kusin skickade ut i skogen för att hÀmta björkris.
â Andra dagen fick vi veta vad riset skulle anvĂ€ndas till. Det hade nĂ€mligen kommit bort en nyckelknippa och fröken skyllde pĂ„ mig och min kusin, att vi skulle ha stulit den. Inför klassens Ă„syn, och hur Ă€n vi bedyrat vĂ„r oskuld, fick vi 40 piskrapp var.
Vid ett annat tillfÀlle hade nÄgon av pojkarna kastat en kniv i vÀggen i flickornas dagrum. Det skvallrades för fröken. Ingen av pojkarna tog pÄ sig skulden.
â DĂ„ bestĂ€mdes det att alla pojkar skulle fĂ„ stryk. Vi var tolv stycken som fick ge oss ivĂ€g till skogen för att hĂ€mta ris. Senare pĂ„ kvĂ€llen, nĂ€r vi gĂ„tt och lagt oss, fick vi stryk allihop, berĂ€ttar Artur Lestander i sina minnen.