Valeria Lundkvist tillsammans med sonen Kevin.
Valeria Lundkvist sprack hela vägen till ändtarmen under sin förlossning för ett och ett halvt år sedan. Trots det skulle det dröja ett år innan hon träffade en läkare som tog henne på allvar. Än idag lever hon med svåra smärtor som påverkar hela hennes liv.
– Förlossningen var traumatisk. Jag blev klippt med två olika saxar. Den första saxen visade sig vara för slö, vilket gjorde att den rev istället för att klippa. Det som var tänkt som två klipp blev istället ett stort hål. Efter det tog de fram sugklockan.
Efter förlossningen fick hon veta att hon hade spruckit och förlorat mycket blod. Några timmar senare opererades hon, och när hon vaknade upp från narkosen kunde hon inte tala.
– När jag vaknade fanns ingen i närheten. Jag försökte ropa på någon men det gick inte då jag var så torr i munnen. Jag vet inte hur länge det tog innan någon kom, men till sist fick jag träffa mitt barn.
Innan Valeria åkte hem fick hon träffa en läkare som förklarade att hon hade spruckit i underlivet. Hon fick själv se hur det såg ut.
– Det såg ut som en kassler, berättar hon.
Det dröjde ett år innan Valeria Lundkvist träffade en läkare som tog henne på allvar.
Läkaren gav ingen uppfattning om hur omfattande skadorna var, och det enda rådet hon fick var att se till att inte bli förstoppad eftersom toabesöken skulle göra ont under en tid.
– Min magkänsla sa att någonting inte stod rätt till. Men jag började tro att jag överdrev, för enligt läkarna såg allt fint ut.
Det var först när Valeria kom hem som hon förstod hur omfattande hennes skador var.
– Första toabesöket var fruktansvärt. Det kändes som vassa knivar i rumpan. Under flera månader kunde jag inte sitta eftersom mitt underliv kändes som ett öppet sår. Jag kunde inte heller bära eller promenera med min son. Det är först nu jag har börjat kunna sitta normalt, säger hon.
De kommande månaderna blev det många läkarbesök. Hon upplevde att vården inte tog henne på allvar och deras bemötande fick henne att tro att hon överdrev.
– En kirurg hänvisade mig till en psykolog istället för kirurgisk hjälp. Under en undersökning körde en läkare in fingret i rumpan på mig trots att jag förklarat mina smärtor. Jag skrek rakt ut.
Idag väntar Valeria Lundkvist på en operation som har blivit fördröjd på grund av pandemin.
Ett år efter förlossningen fick hon träffa en specialistläkare i gynekologi. Läkaren var den första som undersökte henne invändigt och hon förklarade att det inte alls såg bra ut.
– Jag var tvungen att sövas ner under undersökningen. Tydligen var det så svullet att hon inte kunde få in instrumenten.
– När pandemin har lagt sig ska jag opereras. Enligt gynekologen är min mellangårdsvägg tunn, och om den spricker kommer avföringen att komma vaginalt. Det är min största skräck och det gör väntan på operationen ännu svårare.
"Jag har haft ont så pass länge att jag har börjat vänja mig, smärtorna har blivit en del av min vardag", säger Valeria Lundkvist.
Valeria Lundkvist känner sig besviken över bemötandet och rutinerna. Hon förstår inte hur läkarna kunde säga att allt såg fint ut utan att göra någon ordentlig undersökning.
– Jag har omfattande inre skador. Ändå gjorde läkarna bedömningen att det inte var något fel på mig genom att kolla på ytan.
"Smärtorna jag har har upplevt skulle jag inte önska min värsta fiende", säger Valeria Lundkvist.
I dag drömmer Valeria om att bli smärtfri.
– Jag kommer inte bli helt återställd eftersom jag aldrig mer kommer kunna kontrollera mina gaser. Det känns inte kul, jag är ju ändå bara 25 år.
– Det kan jag leva med, men värst av allt är ändå smärtorna. Jag minns inte hur det är att inte ha ont. Den känslan längtar jag efter.