Videon är inte längre tillgänglig
När lilla Selma bara var sex månader gammal började mamma Lisa, då 19 år gammal, känna sig trött. Det gör väl alla småbarnsföräldrar, tänkt hon. Men dagarna gick och en obehaglig knöl dök upp i armhålan, och en annan i bröstet.
– Jag bokade en tid på vårdcentralen, men redan då hade jag förstått. Jag gick och funderade på hur jag skulle berätta för min familj att jag hade cancer, säger Lisa Markstedt, 23 år från Älvsbyn.
På vårdcentralen var man inte säker på vad det var, men gav henne en remiss till mammografin. Efter besöket i oktober 2011 höll Lisa sin oro för sig själv.
"Jag skulle dö"
Hennes man visste om det, men i övrigt fanns det ingen hon kunde prata med.
– Jag ville inte oroa någon. Farfar var jättesjuk samtidigt.
Den 9 januari 2012 fick Lisa beskedet att hon hade Her2 positiv – den mest aggressiva bröstcancer man kan ha.
– När läkaren kom med beskedet sa jag att jag redan visste det, för jag hade känt det sedan oktober. Han frågade hur jag visste det, men då hade jag redan slutat lyssna på honom. Jag satt redan och planerade min begravning. Vad jag skulle ha för kläder, vilka som skulle komma, vilken kista och vilken musik. Jag skulle lämna min familj, jag tänkte att det inte skulle gå att göra något åt det. Jag skulle dö.
"Leva för Selma"
Samma dag avled hennes farfar.
– Jag har alltid varit farfars flicka, så hade han levt och hade fått veta hur det var med mig så hade han dött av det.
Det tog ett par dagar innan hon till slut bröt ihop framför sina föräldrar och berättade hur allt stod till. Tre veckor senare opererades Lisa.
– De tog bort hela vänstra bröstet och tolv körtlar i armhålan, sju var cancer. Jag fick cellgift, antikroppar och strålning fem veckor i Umeå. Vi var där hela sommaren 2012.
När Lisa fick höra att en stor del av bröstcancerpatienterna överlever fylldes hon av beslutsamhet.
– Alla trodde att de skulle tappa mig, så jag ville visa att jag klarade av det. Jag är väldigt envis. Jag ska leva för Selma.
"Rasade min värld"
Första behandlingen var på dottern Selmas födelsedag.
– Det var nog den tyngsta behandlingen av alla, att inte få vara hemma på hennes 1-årsdag.
Lisa har alltid drömt om en stor familj. Därför var det extra tufft när läkaren gav beskedet att cellgiftet skulle göra henne steril.
– Då rasade min värld igen, för jag har alltid velat ha många barn. Som tur är hann jag frysa ner mina ägg.
Det var inte bara framtiden som var ett orosmoment under behandlingen. Eftersom Lisa var mammaledig under den korta perioden mellan studenten och cancerbeskedet hade hon ingen sjukpenninggrundande inkomst.
"Leva på ingenting"
Hon fick därför ingen ersättning från försäkringskassan.
– Man tänkte ju som "nähä, ska jag leva på ingenting?". Försäkringskassan sa att jag skulle söka socialbidrag, men det gick ju inte eftersom jag är gift. Då menade de att min man skulle få försörja mig. Men han behövs ju hemma med vår dotter sa jag, jag kan inte ta hand om henne själv. Han måste vara ledig från sitt jobb. Men de kunde inte hjälpa oss.
Lisa valde att uppmärksamma försäkringskassans system i ett flertal medier.
– Det är ingenting man har fått lära sig, så jag ville visa andra som kunde hamna i den sitsen. Man fick kämpa. Men det var tungt vissa gånger, det var det.
Aldrig friskförklarad
Nu har det snart gått fyra år sedan operationen och Lisa är cancerfri. Men hon kommer aldrig att friskförklaras.
– Läkarna har sagt att jag ska vänta fem år, för det är störst risk för återfall de fem första åren. Man går och räknar dagarna. Man lever på lånad tid, det gör ju alla. Men för mig känns det som att vi tar dagen som den kommer.
Familjen planerar inte längre vad man ska göra nästa jul eller nästa sommar.
– Vi tar det någon månad i förväg eftersom man aldrig vet vad som kan hända. Man värderar livet på ett annat sätt än vad man gjorde förr. Jag kunde inte planera hela dagen i början. Jag var så rädd att jag inte skulle hinna göra saker.
"Väldigt besviken"
– Jag gjorde så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag hälsade på kompisar, reste utomlands, grävde rabatter till huset och allt möjligt. Jag tänkte att det kanske kommer tillbaka, och då hinner jag inte göra allt det jag vill göra.
Lisa gjorde en bröstrekonstruktion som inte alls blev som det var tänkt.
– Jag fick en nervskada i axeln. De säger att skadan alltid kommer att finnas där och jag kommer alltid ha smärta. Det går inte att göra något åt. Jag blev väldigt besviken, och hade jag vetat hur smärtsamt det hade varit att leva med hade jag inte gjort den.
Skrivit en bok
23-åringen är vanligtvis sparsam med att berätta om cancern.
– Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. De får tycka det, men de behöver inte visa det för att det är nog tungt som det är.
För att orka med att berätta för sina nära och kära om hur hon mådde under sjukdomsperioden startade Lisa en blogg – som nu har blivit en bok.
– Den kanske kan hjälpa någon i samma situation. Det står lite mer i boken än på bloggen också.
Under behandlingen kändes det som att hon inte hade orkat göra den jobbiga resan en gång till.
– Det finns inte en chans tänkte jag. Då sa läkaren att jag skulle vänta två år så skulle jag ändra mig, och det har jag ju så klart gjort nu. Skulle jag få det igen skulle jag kämpa, säger Lisa Markstedt.
Fotnot: Vill man köpa Lisa Markstedts bok – Ung med cancer - en ung kvinnas kamp mot bröstcancer – kontaktar man Lisa direkt.