Det krävs ingen legitimation för att jobba med myndighetsutövning för barn och unga. Däremot måste handläggaren ha socionomexamen eller annan likvärdig utbildning som krävs enligt socialtjänstlagen.
– Det är upp till varje kommun att göra bedömningen om den likvärdiga utbildningen är tillräcklig utifrån socialtjänstlagens föreskrifter, säger professorn Stefan Wiklund, prefekt vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet som utbildar socionomer.
Han är expert inom området och anlitas bland annat av Socialstyrelsen för att göra bedömningen om personer med utbildning utanför Sverige är lämpliga att jobba med barnavårdsärenden. Stefan Wiklund känner inte till vad som ingår i en social omsorgsexamen från LTU, men efter att ha läst på ställer han sig tveksam till att den skulle vara likvärdig till en socionomexamen.
– Det kanske låter bra på pappret, men det är svårt att argumentera för att den skulle vara likvärdig med en socionomexamen när sakkunniga så tydligt säger att den inte är det.
Stefan Wiklund hänvisar till dokument från Högskoleverket där det framgår att Luleå tekniska universitet har haft ett social omsorgsprogram med inriktning mot äldre, funktionshindrade och utvecklingsstörda som tog in sina sista elever 2006.
LTU har både 2005 och 2007 ansökt om att få ge socionomexamen men blivit nekade av Högskoleverket då universitetet inte kunnat visa att man har tillräcklig kompetens inom socialt arbete för att genomföra en socionomutbildning av god kvalitet.
– Om det inte ens håller för en socionomexamen när man försökt utveckla programmet så känns det väldigt försvårande. Jag tycker däremot inte att man ska skylla det här på handläggarna. Det är arbetsgivaren som borde ha kollat upp det här mer ordentligt när de anställdes.
Däremot tycker han att det är hårt att insinuera att bristerna som upptäckts i handläggningen av LVU-ärenden beror på att vissa handläggare inte är socionomer.
– Jag tycker att Älvsbyns kommun går väl hårt åt handläggarna. De har en utbildning och dåvarande chefen har sagt att det är okej att de får jobba. Då tänker man inte mer på det. Det är lätt att hävda att felen beror på att de saknar rätt utbildning, men frågan är garanterat mer komplicerad än så.
Samtidigt tycker Stefan Wiklund att Älvsbyns kommuns agerande i samband med att LVU-placeringarna av tre barn revs upp är minst lika allvarliga.
– Det låter inte riktigt vettigt att en konsult kan göra en bedömning om att tvångsvården ska upphöra efter tre år utifrån dokumentation i ett ärende som dessutom är dåligt dokumenterat. Vid handläggningen måste man ta kontakt med alla inblandade, inte bara föräldrarna. Det här blir jättefel.
Stefan Wiklund ifrågasätter också uttalanden i media från socialutskottets ordförande och konsulten om att tidigare domar mot föräldrarna om våld och ofredande mot barn inte har någon betydelse därför att brottet gäller ett annat barn än de berörda.
– Så kan man inte resonera. Det är ett felaktigt resonemang. Om man har gjort sig skyldig till det mot ett barn så har man en större risk än normalmedborgaren att göra så mot nästa barn. Det ska naturligtvis läggas in i en riskbedömning när barnet ska återvända.