I loungen en våning ovanför entréplan sitter Michaela Lindbäck och pratar med några lagkamrater. Samtalsämnena kretsar kring vem som kommer på kvällens träning, hockeygängets existens och riktning, och framförallt den kommande matchen i Luleå nu på lördag.
– Det blir vår första match, berättar Lindbäck som, trots att hon inte kan medverka själv, tycker det är roligt att de får möjligheten att spela ”på riktigt” och möta andra lag.
Alla som deltar i konversationen tycks se fram emot helgen, och de som inte lyckats ta ledigt eller kan vara med av andra orsaker suckar djupt.
– Vi har hemmamatch den 14e mars, så man får väl vara med då istället, fortsätter den artonåriga älvsbybon.
Ombyte som uppvärmning
Spelarna blickar ner mot rinken, och när pojkar -02 avslutar sin träning och lämnar isen går tjejerna ner för trappen för att påbörja den långa kampen som innebär att ta på sig hockeyutrustningen.
Det är varmt i omklädningsrummet och de uppspelta rösterna och skratten fyller luften med en känsla av samhörighet och glädje. Klubbor lutar mot väggen eller ligger på marken tillsammans med skridskor, tejp och skydd av alla dess slag. Några har köpt vissa delar av sin utrustning, andra äger begagnade prylar, och några har fått ärva av sina småbröder. Michaela har själv två yngre bröder som spelar hockey.
– Jag har spelat både handboll och fotboll tidigare, men nu är det bara hockey som gäller.
Hon ler och visar allt hon har med sig i trunken, som väger sina kilon. Där i finns underställ, knäskydd, armbågsskydd och hockeybyxor, för att nämna halva innehållet. Med så mycket saker som måste tas på är det givet att det tar en stund att byta om, men när skridskorna väl sitter fast och tröjorna, lånade av klubben, trätts på överkroppen glider de ut på isen.
För skojs skull
Hannah Ihrström, spelare för Luleås damhockeylag, och Agnes Häggström är personerna bakom satsningen att starta ett damhockeylag i Älvsbyn. Största anledningen, förklarar Ihrström, är ett brinnande hockeyintresse.
– Vi tänkte att det skulle vara en rolig grej, och när vi hörde runt så var det många som var intresserade, säger hon, som tillsammans med hockeydomaren Gabriella Grahn står som tränare för tjejerna.
I början var de nästan 30 personer som kom till träningarna, men nu har antalet nästan halverats. Orsaken är att andra sporter kommer i vägen och prioriteras av många. Denna säsong är den första för hockeybrudarna, och trots att de är medlemmar i ÄIF är de inget officiellt lag. Inte än i alla fall.
– Just nu spelar vi för att det är roligt, och sen får vi se vart det leder. Det är ju inga krav på den som vill spela, bara man har utrustning så är man välkommen.
Inte så tidskrävande
Ute på isen börjar träningspasset med teknikövningar. Översteg och baklängesåkning, följt av magplask och knädopp, och så småningom passningar och lite strategispel. Ibland ramlar någon och ibland blir passningarna sneda. Då och då slamrar pucken in i sargen med ett högt dån. Drickpauserna varvas med regelfrågor och träningen avslutas med match. Spelarna är röda i ansiktet och för en del rinner det svett längst pannan och tinningarna, men alla har ett leende på sina läppar. Det syns att de trivs med sporten och varandra.
– Det är skönt att det inte behöver ta så mycket tid, att det inte är träning sex gånger i veckan, utan man hinner plugga och göra annat också. Kravlöst och riktigt roligt, och trots att åldern på de som är med varierar mellan tretton och tjugo år så är alla på samma nivå, avslutar Lindbäck.