I Evas kök finns många minnen och souvenirer från caminon, eller Jakobsleden som den heter på Svenska. Symbolen pilgrimsmusslan, syns bland annat på kylskåpet. Hängda på väggen finns flera nästan identiska urkunder som visar att hon gått hela vägen från St Jean Pied de Port i Frankrike över Pyrenéerna till katedralen i Santiago de Compostela, ”Stjärnan Sankt Jakob”. Där ska Jesu lärjunge Jakob ha sin sista vila i en silversarkofag. Pilgrimsfärden är en katolsk sedvänja från början, och precis som troende muslimer har Mecka så har katoliker tre riktigt heliga platser. Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela.
Det är en vandring på över 80 mil där dagarna är sig lika, men också varje dag ett äventyr med unika möten och naturupplevelser som får Eva att återvända varje år. Nu i höst blev det tionde gången.
– Jag hade läst om El Camino när jag läste spanska en gång i tiden på ABF. En granne till mig skulle gå med några vänner som ställde in. Då frågade hon om jag kunde tänka mig gå med henne istället. Absolut, svarade jag. Så vi gick en mil fem gånger i veckan här hemma i snö, regn och alla väder tills vi till slut stack i väg i början av juli, berättar Eva.
Något tält behöver man inte ha med sig om man inte hemskt gärna vill. Efter vägen finns härbärgen, både kommunala (municipal) och från kyrkan eller diverse kloster. I de kyrkliga härbärgena donerar man själv vad man tycker att det är värt. I regel är det enkelt men välordnat då det funnits under många många år. I det första härbärget lämnade Eva fyra kilo från sin överpackade ryggsäck innan hon gick vidare.
– Det är väldigt enkelt. Man vaknar på morgonen innan det är ljust, stiger upp och tar en kopp kaffe. Sen går man, går man, går man går man. Stannar och betalar in sig på nästa härbärge, får sin säng och tvättar kläder. Kanske tar en promenad och ser sig omkring. Vid sju kanske man vill gå på mässa, halv åtta är det middag och sen går man och lägger sig. Då är öronproppar hårdvaluta och ett enkelt sätt att få nya vänner är att ha några extra, för det kan vara upp till 120 personer i samma rum, säger Eva.
Under andra dagens vandring var det som att det gick upp ett ljus i Eva.
– Jag sa till mig själv att det här, det här är ju mitt liv. Vi gick bara i tio dagar det året, men jag blev biten. Det är folket som gör det, annars skulle jag sjappat inom tre timmar. Vi delar alla samma öde på caminon oavsett av vilka vi är. Jag vet att nu har vi gått 32 kilometer i dag och han eller hon är lika trött som jag. Man får en himla förståelse för varandra och man kan vara helt öppen med sina tankar.
I en värld full med mobbning, rasism och strävan efter ekonomisk status kände hon att det var befriande att komma till en plats där alla delade på samma upplevelse, vare sig man var gammal eller ung, fattig eller rik, från alla möjliga länder, livsåskådningar och religioner. Ingen bryr sig om det vanliga "tjafset", som om man har ett stiligt jobb.
– När våra tio dagar var slut hade vi returbiljett. När jag såg pilgrimerna från bussen så började jag böla när jag tänkte på att vi skulle hem. Jag köpte biljett tillbaka året därpå för att börja på samma ställe. Jag medger villigt att jag är beroende av caminon, jag kan inte låta bli att återvända, säger Eva.
Sedan dess har hon samlat på sig tio urkunder, det kyrkliga dokument man får efter pilgrimsfärden. Det har blivit 820 mil och några extra på det då hon ibland fortsatt hela vägen till kusten. Det har vuxit fram mycket turism runt caminon sedan Eva började gå. En del tar det som en sportslig utmaning och går så snabbt de kan. Själv anser hon att för henne finns bara en hastighet, hennes egen. Traditionellt ska man bära sin egen packning, men det finns också de som skickar sin packning med transportfirma och bor på hotell. Torigrinos kallas de, ”turistgrimer”.
– Det är säkert trevligt att skicka sin ryggsäck och gå som ”peregrino light”, men jag känner att det är en del av det också. Det ska smaka lite blod. Jag bär ungefär åtta kilo lite drygt med vatten.
Eva har adopterat många barn och barnbarn på Caminon. Det är goda vänner som hon träffat på Caminon och vandrat långa sträckor med. Ibland vandrar man tillsammans av en slump, ibland med mening. Ibland tappar man bort varandra och hittar varandra igen sen.
– Jag fick en vacker dotter och två tyska barnbarn som jag kallade mina tyska kanelbullar. Man går och pratar och ses nästa dag och fortsätter prata, sen plötsligt kommer man på att man känt varandra i en vecka utan att presentera sig varandra.
När hon frågar andra varför de går så är svaren många. Vissa säger att de mår bra av det, vissa känner att det är där de kan vara sig själva. Någon svarade att hennes man dog för sex månader sedan och behöver hitta sin plats i livet. Eva har också hittat sig själv där på Caminon.
– Jag har träffat mig själv och allt var inte så bra. Jag bar på mycket skräp inombords, särskilt första åren. Man går och är trött och hungrig och har inget med sig, bara det där jäkla vattnet. Man hör negativa tankar och tänker på obehagliga minnen. ”Jäkla kärring, hur kunde du göra så mot den personen?”. Man tänker på gånger man sårat någon eller bara skulle ha det sista ordet. Man för en dialog inom sig och har en rättegång inombords. Sen snyter man sig och går vidare, när man gått igenom några såna stålbad så mår man mycket bättre. Jag känner att jag blivit en snällare människa.
Det är också på Caminon som hon har sin gravplats. Uppe på Mesetan, en sträcka på en högplatå som är som en öken. Det finns fält stora fält, men inga träd. Som fjällen fast varm och okuperad.
– Himlen, vägen, fälten och inget mer. Det är min favoritbit. De flesta säger att den är långtråkig, men den är så fin att tårarna rinner. 25 mil lång är den. Min son följde mig och gick där en gång så jag visade var jag vill ligga. ”Här får du kasta askan efter mig”, sa jag åt honom.
Väl framme i Santiago blir det ofta tårfyllda återseenden då man gärna stannar ett par dagar. Då man träffat folk hela vägen på caminon som sedan försvinner ur ens liv, då träffas man ibland igen i Santiago.
– Man tänker att nu ses vi aldrig mer, men så kommer man in i katedralsområdet och plötsligt står dom där och man kastar sig över varandra.
I Santiago kan man få köa ett par timmar till Pilgrimskontoret för att hämta ut sin urkund. Sedan hör det till att man går i mässan, antingen klockan 12 på dagen eller klockan 19 på kvällen. Har man tur så tänder de ”la Botafumeiro” som med sina 1,6 meter och 80 kilos tyngd är ett av de största rökelsekaren i hela världen. Det svingas på en lång kedja och sprider rökelse över hela katedralen till orgelmusik. Åtta gubbar i röda rockar hjälps åt för att svinga den.
– Det är en enorm happening att vara med om. Förr i tiden när pilgrimerna vandrade så kunde de gå hela vägen utan att tvätta sig, alla stank förstås och då spred den här Botafumeiro god lukt. Sedan finns det också en liten ritual man ska göra som pilgrim. Det finns en guldportal med en staty av sankt Jakob. Man kan gå in bakom den en trappa upp och då ska man omfamna denna staty bakifrån. Sedan går man ner i kryptan där silversarkofagen står. Sanningshalten i att det är den riktige sankt Jakob som ligger i sarkofagen har jag aldrig kollat upp, jag är inte så intresserad av det. Men det ska man göra som Pilgrim.
.
Hur kändes det första gången du kom till Santiago?
– Det var tårfyllt och fantastiskt. Samtidigt var det som att falla ner i ett svart hål eftersom jag var tvungen flyga hem dagen efter. Jag undrade vem jag är nu när jag inte går längre? När jag varit med om det ett par gånger insåg jag att jag inte kan sluta gå nu. Då har man nio mil till kusten som man kan fortsätta, till klipporna vid Atlanten där man trodde världen tog slut. Tre mil ännu längre bort finns en kyrka där man kan se solnedgången. Sen åker jag hem och undrar hur jag ska kunna konservera den här känslan. Det är lite som hur älgjägarna känner före och efter jakten, men för mig är det caminon.
Eva tillhör med sina 72 år de äldre pilgrimerna. Hon håller sig i form med promenader, skidor, cykling, yoga och boxercise. Även om det blir tyngre med åren så har hon inga planer på att ge upp sin årliga tradition ännu.
– Nog känner jag så klart att jag blir äldre. Jag var 62 första gången och det är tio år sedan. Men det är bra inspiration för att hålla mig i bra form året om. Så länge jag är frisk så kommer jag att gå, sedan kan det väl till slut bli så att jag börjar dela upp den på två eller tre år när jag blir äldre. Alla sätt är bra.
Eva har inspirerat andra Älvsbybor att bli pilgrimer och hoppas med sin berättelse på att inspirera ännu fler. Senast nu i sommar gick tre tjejer från Älvsbyn som hon har pratat med. Hon tipsar gärna om vad man behöver och ska tänka på. Öronproppar är som sagt hårdvaluta i härbärgen. För att inte tala om plåster.
– Själv tejpar jag fötterna de första veckorna och går i sandaler. Men jag har sett blåsor som inte är av denna världen. Ta packpåsar av tyg istället för plast för att inte väcka alla med prasslet när du ska iväg på morgonen. En annan sak är att minimera packningen, man behöver inte så mycket. En omgång gåkläder, tre uppsättningar trosor eller kalsonger och ett ombyte för eftermiddagen. Ett tunt underställ om det är regnigt och en lätt sovsäck eller sovpåse. Och klarar man inte hela så är vägen kvar nästa år också, säger Eva Johansson.