32,7 procent av boende på SÄBO i Älvsbyn får antipsykotiska läkemedel. Motsvarande andel i riket är 14,7 procent. Det visar statistik från Socialstyrelsens öppna jämförelse. Läkemedlen har blivit en politisk fråga efter en interpellation från Centerpartiet.
– Om vi utgår ifrån de 32,7 procenten och säger att det blir sex procents förbättring så skulle vi ändå vara sämst i Sverige, är det det vi vill vara, frågar Göran Lundström (C).
Kommunalrådet Helena Öhlund (S) säger att kommunen har ett delat ansvar med Region Norrbotten i frågan.
– Det är ett oerhört viktigt arbete att de som är i vår verksamhet inte ska ha fel medicin. Förbättringsarbetet ska fortgå och vi ska få betydligt bättre statistik i de här jämförelserna, säger Helena Öhlund.
Läkemedlen används vid psykotiska symptom och vid vissa allvarliga beteendesymptom vid demens, till exempel aggressivitet. De används också för att dämpa symptom som rop och vandring, men har enligt socialstyrelsen oftast liten eller ingen effekt.
De är starkt förknippade med allvarliga biverkningar. Till exempel passivitet, kognitiva störningar och Parkinsonliknande symptom. De anses också ha negativa effekter på känslolivet och sociala funktioner, och medför en ökad risk för stroke och för tidig död hos äldre personer med demenssjukdom.
Annika Nilsson är medicinsk ansvarig sjuksköterska i kommunen och har gett svar på interpellationen. Hon menar att ”öppna jämförelser” är ett ganska trubbigt mått när det gäller förskrivningar.
– Siffrorna saknar bakomliggande orsaker till varför man väljer de här läkemedlen. Vad man kallar för antipsykotiska kan vara lite olika preparat. Det kan vara ångestdämpande, sömnmedel och många andra läkemedel som man behöver, säger Annika Nilsson.
Trubbigt kanske, men det måste väl säga något att vi ligger så väldigt högt?
– Ja det är absolut allvarliga siffror. Vi har jobbat med det i flera år, och jag kan inte ge ett fullvärdigt svar på varför vi inte nått målet än. Sedan förra hösten har vi haft projekt med Regionen med läkemedelsgenomgångar med hjälp av en apotekare. Där har vi fått god hjälp, men tyvärr har vi inte apotekaren kvar nu, säger Annika Nilsson.
Läkemedlen är en svår fråga utan ett lätt svar. Det går inte att bara säga att ”en viss procent” ska ha de här läkemedlen. Det finns folk med funktionsnedsättningar som behöver dem. Det går inte att ha nolltolerans utan enskilda bedömningar krävs.
Hur har vi hamnat här till att börja med?
– Det är svårt att säga om det handlar om stafettdoktorer, eller om vi har många med särskilda behov, eller vad det är. Det är en jättekomplicerad fråga att svara på i dagsläget. Men det viktiga är att vi har ett mål, att det ska vara så säkert som möjligt. Sen försöker vi göra ett krafttag mot de höga siffrorna, säger Annika Nilsson.
Bland annat har man infört ett system på särskilda boenden som kallas för BPSD (Beteendemässiga och psykiska symptom vid demens). En slags checklista till ett nationellt register där man kan jämföra och pricka av och leta andra sätt att lösa problem.
– Det handlar om att jobba med icke farmakologiska insatser för att förhindra oro. Det kan finnas många olika orsaker. Det kan handla om att ha tillräckligt med mat och dryck, sömnrubbningar, att man känner sig otrygg. Det jobbar vi med i de fall som personer uppvisar oro, säger Monika Sundkvist, enhetschef på Nyberga.