Kajsa Renberg och Tobias Möller hade knappt hunnit komma hem från BB då babylyckan i slutet av juni i år snabbt förvandlades till alla småbarnsföräldrars största mardröm. Kajsa Renberg berättar om den där dagen hon kände på sig att något var allvarligt fel.
– Lille Nils hade skrikit hela dagen, helt otröstligt. Inte det där vanliga hunger-skriket. Han var dessutom väldigt matt och rörde sig inte som han hade gjort dagarna innan. Han hade inte velat äta på hela dagen och hade lite feber. Vi tog beslutet att åka till hälsocentralen.
Väl där reagerar Renberg på att läkaren inte gör vad hon menar borde vara självklart:
– Jag förväntade mig i alla fall en snabbsänka för att ta reda på om det låg någon infektion till grund. Ett stick i fingret, är det för mycket begärt? Febertermometern man använde på Nils var en örontermometer ämnad för vuxna och visade att han inte hade någon feber. Det står i hans journal att han var feberfri vid undersökningstillfället, trots att jag berättade att vi precis tagit febern i rumpan hemma med en riktig barntermometer, så som man ska göra. Men det negligerades.
Hon säger att det kändes som att man inte tog deras oro på allvar, att de bara var ytterligare ett par hönsiga förstagångsföräldrar i raden av många.
Efter att läkaren hjälpt Nils att bajsa och äta lite bröstmjölk ur en flaska, skickades familjen hem till Akkavare igen. Diagnosen: troligtvis kolik.
– Det kändes hemskt. Han blev bara sämre och sämre, armarna började hänga på honom och han var svår att få kontakt med. Att åka tillbaka till hälsocentralen bara dagen efter kändes inte aktuellt med tanke på att vi precis blivit hemskickade därifrån.
Kajsa Renberg letade fram ett telefonnummer till BB och fick prata med en barnmorska. Hon rådde oss att snabbt ta oss till närmsta barnklinik.
– I bilen tyckte jag att Nils läppar började bli blåa. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag ville ha honom nära mig, så jag höll honom hela vägen till Sunderbyn.
Och här upplevde Renberg att det blev kaotiskt.
– En läkare undersökte honom snabbt, sa ”följ med här” och stegade iväg med raska steg upp på barnavdelningen. Där uppe kallade hon samman ett helt team av läkare och sköterskor.
– Jag tror det var två eller tre läkare och fem sköterskor inne i rummet samtidigt.
Följande timmar blev olidliga. Paret fick inte vara med när teamet skulle behandla Nils.
– Det tog ett tag innan vi fattade hur allvarligt läget var. En av läkarna har i efterhand sagt att det var tur att vi åkte när vi åkte. Att läget var livshotande för Nils när vi kom in. Jag fattar nog fortfarande inte vad vi varit med om.
Man konstaterade att Nils fått hjärnhinneinflammation och blodförgiftning, till följd av han smittats av ett virus vid förlossningen – GBS. Familjen fick stanna på Sunderby sjukhus i drygt tre veckor. Väl hemma igen har Kajsa Renberg fortfarande svårt att skingra tankarna.
– Vi tog det finaste vi har till dem som ska kunna sånt här, och ändå blir det så fel. Jag kommer aldrig att tvivla på min intuition igen.
Så här långt verkar det som att Nils klarat sig utan bestående men, men trots att den behandlande läkaren kallar behandlingen för ”icke optimal” kommer hälsocentralen ändå inte att göra någon lex Maria anmälan av händelsen.
– Det är skrämmande! Hade Nils behövt dö för att det skulle räknas?