Krönika Under måndagskvällen skar nyheten om branden i Pariskatedralen Notre-Dame som en kniv genom hela västvärlden. Denna beskrivning, ”skar som en kniv”, är mer än bara en metafor. Den förtvivlans jämmer som stämdes upp i Europa, i nyhetsplattformarna, på gatorna, i sociala medier, i vardagsrummen, dessa är mer än bara liknelser. Smärtan är fysisk. Vår civilisations kropp är svårt bränd, och som om det vore vår egen hamnar vi i chock. Vi vrider oss, och det gör ont. ”Jag är ledsen att se denna del av oss brinna”, sade president Emmanuel Macron.

.

Vi människor består inte bara av vårt eget kött och blod, den volym och areal som omsluter våra organ. Vi är sedan länge införlivade i samhällen, länder, kontinenter. Vi har våra kulturer och våra historier, och dessa har vi byggt och gestaltat. Historien finns inte där ute i ett vakuum, den är konstruerad – skapad, skriven, målad. Byggd. Och dessa delar av oss har vi internaliserat och gjort till en del av oss själva. Till en del av vår identitet, men också till en del av vår kropp. Och Emmanuel Macron har helt rätt: med Notre-Dame var det en del av oss som brann. Som fransmän. Européer. Katoliker. Kristna. Som västvärldsmänniskor. ”Det är som att se en person lida”, sade åskådaren Marie-Anna Ecorchard, enligt The Guardian. ”Det känns, fysiskt”. Ecorchard blev åskådare till sin egen kropps dödsplåga.

Artikelbild

| "Smärtan är fysisk. Vår civilisations kropp är svårt bränd, och som om det vore vår egen hamnar vi i chock", skriver Simon Olofsson.

.

”Allt brinner” sade Notre-Dames talesperson Andre Finot. Han menade katedralen, men likt en profetia, ett apokalyptiskt konstaterande, gäller hans uttalande på en generell nivå. För branden i Notre-Dame avslöjar oss, våra värsta rädslor, vår största och mest primära ångest inför livet. För Notre-Dame är egentligen som objekt oviktig, det är bara sten och trä och tyg. Orgel, fönster, konstverk, fullständigt meningslösa. Notre-Dames värde utgörs till hundra procent av dess värde som symbol. Och som sådan är den ovärderlig, oersättlig. Med sin långa historia står Notre-Dame för beständighet. För den kristna tron, för Paris, för Frankrike. Men också för hela vår kultur, den som hela västvärlden delar. Den står för vår historia, och därmed står den för oss. Den står för tusen år av liv och stolthet. När den brinner går illusionen upp i lågor, illusionen om vår egen beständighet, vår egen plats i historien. Vår egen betydelse bleknar i lågornas sken. Det finns ingen beständighet, det finns ingenting varaktigt. Likt Tjernobyl står som symbol för teknikens svek, så står nu branden i Notre-Dame för historiens dito. Våra reaktioner är förutsägbara. ”Varför var den inte skyddad?”, sade Pierre Mesnage, åskådare. Sorg, skuld, ansvar. Hur kunde detta arv, denna del av oss, av vår fysiska kropp som kulturella, historiska människor inte skyddas? Återigen illusioner som bedrar våra rädslor, våra värsta mardrömmar.

.

För ingenting kan skyddas. Våra kroppar kan inte skyddas, inte heller våra länder och nationer. Våra byggnader och städer brinner, vår historia är dömd att gå under. Vi kan inte skydda våra celler, våra organ. Vi kan inte skydda våra medborgare, vi kan inte skydda våra barn. Entropin är för stor, för mycket kan gå fel. Vad vi än må tro och hoppas, hur mycket vi än kämpar och försöker, så är vi sårbara, värnlösa. Det är också därför, just när allt går fel, som den enda viktiga läxan historien bjuder om oss själva kan beskådas: Allt brinner.

.

Hoppet har redan börjat gro igen, illusionen om vår beständighet måste nu återuppbyggas. Det nya Notre-Dame kommer inte att ersätta den katedral som gått förlorad. Men vi människor, vi kommer ståndaktigt att försöka inbilla oss det. Och när inte det hjälper kommer en ny symbol att ta dess plats: den symbol där vi inte lät oss kuvas, där ödet lät sig böjas under våra händer. Men nu, när brandens hetta fortfarande pyr, hörs kejsar Neros lyra mellan historiens rader. Det var en del av vår civilisation som brann i Paris. Och, under några timmar, så brann vi med den.