Festspelen i Piteå Ett möte mellan en grym visartist och en generös och välljudande ensemble på hugget. Dessutom med ett program som bara skriker svensk sommar. Under festspelsflagg kan jag inte tänka mig en mer perfekt konsert än det här.

Succén hörs redan i första applåden. Det finns ingenting pliktskyldigt i den. Den är hård, hjärtlig och lika reprissugen som ett avsnitt av "Pang i bygget". Det här är en konsert där man ser timmmerkojor, rallarrosor och kohagar för sitt inre. En sen kväll i juni, som dessutom rynkar på näsan åt utomhusarrangemang, blir det inte bättre.

Sofia Karlsson känns lite som en "old soul" i svenskt musikliv. Jag menar det som någonting positivt, någonting vi behöver. Hon har omfamnat en fin vistradition och stolt burit den till ny publik. Rösten är bland det mest genomsvenska man kan tänka sig. Hon kryddar med lite kulning här och lite tinwhistle där och gör ett framträdande som både är väntat ljuvt och överraskande pondusfyllt.

Artikelbild

| Bra sång och god musikalitet, men också en hel del humor. Sofia Karlsson bjöd på en helhetsupplevelse.

Humorn är det inget fel på heller. Inlevelsefullt berättar hon om gammal kärlek och om hur hon hade sjungit in temat till "Arn" när filmfolket plötsligt valde att ge den till Marie Fredriksson. Sedan framför hon nämnda låt, "Där du andas", live för första gången någonsin, med Joel Hagens sopransax i täten för en armé av musiker som tycks flyga fram.

Tillsammans med Norrbottens kammarorkester och folkmusikgruppen Jaerv från Göteborg ger Sofia Karlsson rena lyxversionen av sin repertoar, där några Dan Andersson-nummer och den uppsluppna "Jag spelar för livet" känns självskrivna, men här finns också riktiga överraskningar som Vikingarnas gamla hit "Liljor" (jo, faktiskt) tillsammans med skönsjungande herrarna i Jaerv och en totalt naken version av den mörka "Black is the colour", rakt ut i lokalen, helt utan förstärkning.

Jag kommer sent att glömma samarbetet med Ale Möller och nu gör Norrbottens kammarorkester det igen. I det här formatet var jag rädd att de skulle bli ett tjusigt brudsläp och inte så mycket mer. Icke.

Dan Anderssons "Milrök" blir riktigt exklusiv vispop, en lekfullt perkussiv sak där de högpitchade blåset får det att glittra och där det häftiga instrumentalpartiet piskar upp en härlig feststämning. När de får glänsa på egen hand gör de det med One more times melodifestivalvinnare "Den vilda" som gjorts om till tretaktare och växer till rena dansnumret.

På lördagskvällen såg jag två äldre damer som satt med kaffekorg utanför Piteå kyrka och inväntade tangokonserten. Det känns som en del av festspelssjälen. Den här konserten är en annan. Fatta vad bra!