Att många dumma och perversa företeelser har passerat det moraliska rättfärdighetsstrecket med hänvisning till religion är inget nytt. Man behöver inte ens gå till historien för att upptäcka detta, det räcker med att snegla lite åt öster i vår egen tid för att hitta avskräckande exempel. Därför blir jag djupt upprörd när vår egen statsminister på allvar rättfärdigar omskärelse av barn med hänvisning till religionsfrihet, som tydligen kan perverteras till vilka grader som helst.
Antisemitism är ett kulturellt virus, likväl som rasism generellt, och båda dessa fortlever tyvärr med god hälsa. Men det är en stor skillnad mellan att stå upp mot antisemitism och att rättfärdiga direkt människorättsvidriga traditioner inom judendomen. Omskärelse av barn är en av dessa.
Krocken mellan det moderna rättssamhället och religionens dito har inte varit okomplicerad, och schismen mellan dessa är tydlig än i dag. En sak står däremot klar: ingenstans där religiösa lagar råder kan dessa kombineras med ett rättssystem präglat av deviserna i en liberal demokrati. Jag är fullständigt för att människor ska få utöva sin tro och religion, förbehållet att detta utövande ligger inom ramen för svensk lagstiftning. Att skära bort kroppsliga delar av barn faller utanför den ramen, vilket faktiskt inte bör behöva sägas.
Huruvida den avlägsnade kroppsdelen anses fylla en funktion eller ej (vilket, man häpnar, faktiskt används som argument), är irrelevant. Jag tror inte människor skulle tycka att det är okej för mig att låta en kirurg skära in ett pentagram på mitt nyfödda barn, oaktat om den skadade huden anses fylla en funktion. Vidare tror jag inte att vi skulle se med blida ögon på den som medelst brännjärn märkte ett spädbarn med ett kors, oavsett var på kroppen detta placeras. Inte heller tror jag att samhället skulle ha mycket till övers för den individ som utför människooffer och rättfärdigar detta med att vara aztek-indian. Nu kan man argumentera för att det senare inte är samma sak, vilket är korrekt, men vad samhället anbelangar bör skillnaden mellan omskärelse och människooffer ligga i dess juridiska typologi, det vill säga i skillnaden mellan grov misshandel och överlagt mord.
Detta gäller även sekulära praktiker. Det är helt okej att människor tatuerar sig, men inte att tatuera spädbarn. Vill man däremot som myndig bekänna sig till en religion genom omskärelse eller andra självstympningar, då är det en helt annan sak. Jag ser ingen större skillnad mellan religiös omskärelse och sekulära former av kroppsutsmyckning såsom tatueringar, piercingar eller annat. Men då har man, på gott och ont, ett eget val som gjorts av en biologiskt mogen hjärna. Ett spädbarn har inget val och ingen röst, och bör därmed inte stympas med hänvisning till bisarra traditioner.
Att vi ska behöva ha den här diskussionen 2019 är befängt, liksom att jag ska känna mig tvungen att skriva detta som svar på en statsministers uttalanden. Det Löfven håller på med är den värsta formen av politiskt smicker, som blir än mer befängt när det förs i den vida toleransens tecken. Lägg ner sentimentaliteten tack, och avskaffa sanktioner med hänvisning till religion. Vad tro anbelangar kan den bedrivas utan skalpell. Att med berått mod stympa småbarn bör fördömas och förbjudas, och har dessutom en brottsjuridisk etikett, nämligen grov misshandel. Som detta bör det också betraktas, och enligt detta bör utövarna dömas.
