KRÖNIKA Min senaste krönika gällande den liberala demokratin och konsumtionssamhället skrev jag som reflektion till det kulturella och intellektuella upprop som skrevs av en hel drös författare och intellektuella. Då jag själv skrev att konsumtionssamhället, intimt förknippat med mekaniken i den moderna liberala ekonomin, urholkar kulturen till förmån för handel, tänkte jag nu återknyta till detta gällande kulturen.

.

Kulturen är, som de flesta av oss förmodligen vet, ett brett begrepp. Det kan betyda massor med saker, beroende på vilken nivå vi lägger det. En konsert kan vara en kulturell upplevelse, men som isolerad företeelse är den förhållandevis oviktig. Kulturen, i en vidare mening, syftar snarare på ett system av idéer, tankemönster och, framför allt, sociala interaktioner. Kulturen är det som historiskt skapat en sammanhållning bland människor, eftersom den förankrar oss i identiteter som reglerar vår sociala samhörighet.

Artikelbild

| Kulturen, i en vidare mening, syftar snarare på ett system av idéer, tankemönster och, framför allt, sociala interaktioner, skriver Simon Olofsson i sin krönika.

.

I och med detta bygger ekonomins framgångar på hur väl den integreras i vårt identitetsbygge. Modeföretag, streamingtjänster och snudd på varje enskild bransch tar därför gärna till kulturen som ett säljargument, där den införlivas i reklam och PR. Livsstilen – det är denna som säljs – och livsstilen är renodlat kulturell. Det politiken gjorde i nationsbyggena för att driva oss samman som land snarare än lokala samhällen, gör nu ekonomins aktörer för att skapa säljsiffror. Oavsett om vi säljer bilar, kläder eller kaffebönor, är det effektivt att ta till kulturen för att göra köpandet naturligt. Säljargumentet ligger trots allt redan nedgrävt i vår kollektiva och individuella identitet. Kulturen är nu en vara som vilken annan som helst, och det är helt omöjligt att särskilja kultur och ekonomi.

.

De senaste 20 åren har sett en explosion av ”kulturella upplevelser” i och med introduceringen av internet och en digital delnings- och streamingkultur, tajt förknippat med högriskinvesteringsbolag. Samtidigt visar ständigt nya forskningsrapporter på en så kallad fragmentering av samhället. Större valfrihet och en ökad fokus på digitalisering låter oss i större grad välja vilken kultur vi vill ta del av, vilket skapar ett större fokus på den individuella upplevelsen, ofta med hemmet som arena. Kulturen är numera förhållandevis asocial. Vi får större frihet då allt är tillgängligt, och blir paradoxalt nog också mer ensamma. Det faktum är att om vi jämför en jacka med en film/skiva/bok, så är jackan det överlägset mer sociala valet. Jackan bärs på stan, kulturen konsumeras bakom låsta dörrar. På samma sätt svetsar ägandet av en Volvo oss samman mer än den senaste litteraturdebatten. Våra gemensamma intressen och gemensamma berättelser återfinns mycket enklare i vad vi konsumerar. Vi isoleras som kulturella varelser och, således, också som människor. Den liberala kulturen, och, i förlängningen, den liberala demokratin, är ett samhälle som består av allt ensammare människor.

.

Jag tänker inte döma denna utveckling som varken bra eller dålig. Den är något vi måste förhålla oss till. Det finns dessutom undantag till regeln, om det här är jag väl medveten. Detta är en förenklad ad hoc-analys över min syn på en oförsonlig utveckling. Däremot tycker jag mig se hur kulturen, som varit lika självklar som syret vi andas när vi pratar med varandra, stängs in bakom produkter och marknader, och också överträffas av dem. Reklamen är numera kulturens kommunikationskanal par excellence. De berättelser som för väldigt länge sedan fick oss att hålla samman, är nu utbytta mot diskussioner om vad vi äger. Berättelser om ägande är i ett fragmenterat samhälle ett mer gemensamt språk än kulturella preferenser.

Hur ska då ett upprop till förmån för vår gemensamma kultur och dess ideologi lyckas? Kulturen är ju det vi sysselsätter oss med när det inte finns någon att prata med. Och handla, det kan vi bevisligen göra oavsett om vi har liberala demokrater eller högerpopulister vid makten. Kanske är det därför handlandets frihet känns så trygg att hålla fast vid.