Kanske är det välfärdens öde att dö

600 varslade, Karolinska. 100 varslade, Södersjukhuset. 100 varslade, Danderyd.

Sjukhusen varslar hundratals och regionerna bantas. Simon Olofsson undrar vem cheferna försöker lura när de säger att vården inte ska påverkas.

Sjukhusen varslar hundratals och regionerna bantas. Simon Olofsson undrar vem cheferna försöker lura när de säger att vården inte ska påverkas.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Piteå2019-11-29 21:00

KRÖNIKA

Samtidigt stängs vårdavdelningar ner i hela landet, personal rationaliseras bort. Underskotten ökar. Region Norrbotten ska spara runt 700 miljoner. Småpengar i sammanhanget. Sen, alltid samma visa. "Tråkigt, men inga problem". "Det handlar om prioriteringar". Så går tugget, varenda gång. Ingen blir någonsin drabbad i chefernas värld. I medievokabuläret och byråkratispråket finns bara "utmaningar" och "uppdrag", "prioriteringar" och "kvalitetssäkringar". När siffrorna sviker och ekvationerna brister, förs balansräkningen över till språket. Regionerna har övertagit marknadens jargong. Det är osmakligt. 

Chefernas och politikernas språk döljer det vi alla redan förstått: Det håller inte ihop. Tanken om icke-existerande nollsummespel kan inte tas hur långt som helst. Något kommer förr eller senare att brista. Vilken högstadieelev som helst förstår grundläggande algebra: det du drar från ekvationens ena led, drar du också från det andra. Alla förstår att när besparingar, rationaliseringar och effektiviseringar passerar en viss gräns så kommer vården att drabbas. Först de anställda, sedan patienterna. Där är vi redan. Alla vet om det. Cheferna vet också om det. De kan bara inte säga det när journalisterna ringer. Samtidigt ser allmänheten sin välfärd dö. 

Vårdköerna hopas, akuterna går omkull, läkare hoppar av eller byter bana, sköterskorna bränner ut sig. Vårdgarantierna hålls inte, omfördelningen fungerar inte. Inga ansikten finns bakom problemen. Det finns ingen att ställa till svars, ingen som kan ta ansvar. Byt ut cheferna och problemen kvarstår. Byt ut politikerna och de kvarstår ändå. I slutet av dagen är det topparnas egentliga funktion: att kunna bytas ut för att dölja det faktum att ingen har kontroll. 

Jag skyller inte på någon, för det finns ingen att skylla på. Visst, skippa konsulterna, sluta med kortsiktigt inhyrd och överbetald personal. Satsa på evidensbaserad politik och sluta lek med våra pengar. Se över upphandlingsreglerna. Den senaste tidens två största skandaler, kraschen till följd av leverantörsproblemen i vården och förseningen av Förbifart Stockholm, visar tydligt att systemet är trasigt. Billigast blir inte bäst när det inte fungerar, och blir heller inte billigast när man måste betala men ändå köpa nytt. Men i det stora hela, problemen är större än så. 

Ironiskt nog är det välfärdens uppgång som nu gör att den faller. Förbättrad sjukvård höjer medelåldern, vilket skapar mer sjukdom och högre vårdtryck, samtidigt som skatteintäkterna minskar. Akutens tillgänglighet gör att vi går dit fast vi inte behöver. Ökat tryck gör att misstagen och kostnaderna ökar. Ny forskning skapar nya behandlingar vilket gör att kraven på utbud ökar, likaså kostnaderna. Ju mer vi upptäcker desto mer måste vi behandla. Fallet vi ser är resultatet av att vi haft det bra. Nu vankas nya tider. 

Vi vill tro att vår välfärd går att laga, och vi klamrar oss fast vid den som om det gällde livet (vilket det också gör). Men har ni tänkt på detta: Det är bara en enda generation i världshistorien som genom livet upplevt en trygg välfärd. EN, av runt hundra tusen. Eoner har passerat, och endast 60 års välfärd har någonsin existerat. Våra föräldrar satte den på piedestal, och vi som nu växt upp ser den som av naturen given. Kanske är sönderfallet vi ser nu det som alltid präglat alla snabbt uppkomna system: dess instabila struktur. Kanske var den aldrig menad att vara. 

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!