Krönika Ibland är det lustigt hur timingen faller sig. Efter att ha åkt snowboard i inlandet i fem dagar, varav tre spenderades i Sorsele och Nalovardo, har jag haft god tid på mig i bilen och nere på samhället att fundera kring glesbygdens vara och icke vara. Döm om min förvåning när jag då slår upp DN på tisdagsmorgonen och finner ett nypublicerat reportage från just Sorsele, appropå inlandets vara eller icke vara.

.

Varandes Sveriges näst minsta kommun på runt 2 500 invånare kan Sorsele illustrera det urbaniseringens problem som så ofta diskuteras på mindre orter runt om i Sverige, en diskussion jag själv är uppvuxen med och som ständigt återkommer. Det är också en diskussion som genomsyrar alla lager av samhällsfunktioner, från sjukvården, skolan och arbetsmarknaden till plogning av vägar, bensinskatter och bredbandsindragning. Eftersom jag också har smärre och inofficiella band till Sorsele genom mina ungdomsår ligger Sorsele mig nära om hjärtat. Det var där jag blev kär första gången, och sådant bådar för en sorts varm sentimentalitet.

Artikelbild

| Sorsele, en liten ort med en speciell plats i Simon Olofssons hjärta.

.

Den livsstil som präglat glesbygden (ett besvärligt ord, men låt oss använda det för enkelhetens skull) har under historiens gång flera gånger omkullkastats av ekonomiska och teknologiska utvecklingar. Industrialismens utvecklingar och centralisering av produktionsmedlen till storstäderna är väl den historiskt mest väldokumenterade. I dag är det snarare den utbildningsinflation och ekonomiska centraliseringen från både näringsliv och statsapparat som avbefolkar landsbygden, där de äldre stannar kvar och de unga drar. Universiteten finns inte på landsbygden, och de högkvalificerade jobb som utbildningar inom juridik, medicin, ingenjörskonst och ekonomi betingar återfinns enklare i de större städerna. De som drar kommer sällan tillbaka. Utvecklingen av så kallad ICT (information- and communication technology) har tvärtemot mina egna förutsägelser snarare accelererat urbaniseringen, kanske mestadels för att de ekonomiska aktörerna inte verkar uppskatta distansarbete medelst datorer och telefoner. Miljörörelsen gör sitt till där bil- och skoterkörning omöjliggörs med högre skatter och där distans blir synonymt med skyhöga räkningar och offentlig shaming från miljöaktivister och storstadsbelägna politiker. Inte heller är det bara storstäderna såsom Stockholm och Göteborg som stjäl de mindre orternas ungdomar. Mindre städer såsom Skellefteå, Lycksele och för all del Piteå med flera lyder under samma urbaniseringsgravitation som urholkar den yngre befolkningen på inlandets mindre orter.

.

Inflyttning är också det knepigt. De stora skogsskiften som i många fall garanterat en viss ekonomisk frihet åt generationer av ortsbor, främst då de nuvarande, är inte tillgängliga för inflyttade personer. Försörjning kan vara knepigt där arbetskraftsbehov inte så lätt matchar inflyttad kompetens. Långa vägar till skolor och gymnasium är avskräckande faktorer. Den turismcentrerade affärsmodell som många kommuner investerat i verkar inte räcka ända fram, och de senaste årens nedläggningar av flyglinjer och flygplatser på mindre orter i inlandet visar kanske på en viss överoptimism. Som utvecklingen i Kaunisvaara visat är det snarare resursexploateringen av Norrland och Lappland som fortfarande driver inflyttning till mindre orter, där arbetstillfällen med diversifierade kompetensbehov möjliggör försörjning och befolkningsökning. Ärrandet av norra Sveriges kartografi medelst gruvdrift, skogsskövlingar och vindkraft är fortfarande den livlina som möjliggör existensen i vår landsände.

.

Ändå tror jag fortfarande att det är teknikutvecklingen och ungdomen som kan vända glesbygdens ständigt pågående och hjärtskärande reträtt. Influencers som Jonna Jinton skapar ett brett intresse för landsbygden och har dessutom, som den senaste tiden visat, uppammat en viss politisk motståndskraft mot exploatering och landsbygdsförstöring från den tyngre industrin. Den teknologi som möjliggör försörjning på distans är i mitt tycke fortfarande den bästa vägen ut. Återstår bara att övertala den konservativa ekonomin om fördelen med ett Sverige där glesbygd inte är synonymt med förfall och stagnation.