Mikael föddes i Grekland, kom tidigt till Stockholm, men flyttade till Piteå när han gick i fyran när hans mamma ville flytta närmare sina norrbottniska rötter. Hon är lärare på Musik- och dansskolan i Piteå och hans grekiske far är musiker och har även skrivit låtar till grekiska melodifestivalen.

– Jag pratar språket och är där nere ganska ofta. Jag fick alltid hänga med när pappa spelade. Sommartid var det sex kvällar i veckan.

På högstadiet (Christinaskolans musikklass) och gymnasiet var han influerad av Bo Kaspers och skrev mycket på svenska. Men först var han trummis.

I åttan tvingade några tjejer i klassen honom att sjunga ”You’re the one that I want” ur ”Grease”. Ingen kille ville ta den duettplatsen.

– Jag blev såld på sång. I nian började jag ta sånglektioner av Kicki Enqvist. Jag ville gå musikgymnasiet. Det blev Rytmus i Stockholm för mig.

– Molly Sandén gick året under mig. Även Andreas Moe, som är en stor inspiration i dag, har också gått där. Man kände att det var möjligt.

Mikael Bitzarakis har pluggat ekonomi och marknadsföring. Under sitt utbyte i Wien, köpte han en akustisk gitarr.

– Jag hade en liten sekelskifteslägenhet mitt i stan där man fick bra känsla. Jag fick mycket inspiration. En lång relation hade tagit slut, mycket var nytt och det fanns mycket att skriva om.

– Jag kom igång och började lyssna mycket på ”akustisk folk-indie”, artister som Tallest man on earth, Passenger och Ed Sheeran. Generellt avskalad musik, där man som lyssnare kommer nära.

– Jag kände mig begränsad av svenskan. Visserligen kan man enkelt uttrycka det man känner, men när min kompiskrets började bli internationell kändes det helt fel.

Spotify upptäckte honom och lade till hans artist-alias, Plàsi under ”Discover weekly”-vinjetten i höstas.

– Jag vaknade upp en morgon i september och hade 10 000 lyssnare på Manhattan och lika många i Los Angeles och Chicago. Jag trodde att det var ett skämt.

– Från att ha haft spridning via mindre tjänster så kom man dit man ville. Det var coolt.

Låten ifråga, ”Who are we”, skrev han när flyktingkrisen blev som mest aktuell. Han blev förbannad.

– Då går det snabbt att skriva. Det är tre verser, men mycket kretsar kring texten. Sedan har den en återkommande ”catchy” grej med det här hummandet. Jag är glad att jag skrev den.

– Folk kämpar för livet för att ta sig från en verklighet som förstörts. De lyckas ta sig hit och ber om en chans. Sedan står vi här och bestämmer var de ska befinna sig. Det känns skevt, när vi själva en gång kommit hit.

– För mig var det starkare att skriva om flyktingkrisen genom en låt än i ett långt meddelande på Facebook.

Hans publik hör av sig.

– Många vill ha ackorden och texterna. Folk i Holland och Tyskland undrar när jag ska komma dit och spela. Sjukast var när en tjej i Argentina skrev ”bara så du vet, så har din musik spridit sig till världens sydligaste udde”.

Mikael Bitzarakis tänker göra en turné tillsammans med några musiker, gärna en Europasväng.

– Lyssnarströmmen ökar och jag har släppt min ep. Det har gått över förväntan. Jag trodde inte att jag efter åtta månader skulle ha en halv miljon ”streams” på Spotify.